Han sätter flugan på plats och blickar in i kameran. De klara regnbågsfärgerna lyser mot den svarta skjortan.
– Jag vill skicka en signal att det är okej att vara gay, säger Ulas Sen.
Innan Nyköping Pride, pushade ungdomsstödjaren sina chefer för att socionomerna skulle tåga genom staden tillsammans.
– Vi måste göra det tydligt att vi faktiskt bryr oss. Det är många som helt slentrianmässigt, bara av ren vana, låter det vara. Men det vägrar jag, säger han, och fortsätter:
– Det är en viss inbitenhet. När det finns saker som kan vara dåliga för folk och ungdomar överlag, så vill inte jag vara en av dem. Jag vill vara en av sakerna som faktiskt hjälper.
Redan i tonåren, såg och stöttade Ulas flera vänner som hade det tufft hemma och i skolan.
– Det finns alltid en person i alla typer av sociala cirklar som tar på sig att bli lite som en psykolog i gruppen. Det blev jag lite grann.
– Jag märkte att det fanns brist på tillit till polisen, till BUP och socialtjänsten. Jag kände att mina vänner kom till mig, men de gick inte till alla de här personerna som har det här som faktiskt jobb. Och som har expertisen att hjälpa dem.
Han menar att det fanns en felaktig bild av bland annat socialtjänsten som en monolitisk sak som förstör folks liv. Även i dag blir många ungdomar som han träffar överraskade när de får ett ansikte i stället för “någon sorts robot som var där och pajade för morsans kompis kusins systers väns”.
– Jag har blivit kallad för fejk soc ett antal gånger, säger han och skrattar.
Ungdomsstödjarna arbetar med tjejer och killar som behöver hjälp och med skolor för att förebygga att problem uppstår.
– Det finns inga onda personer. Det finns ungdomar som har hamnat i väldigt destruktiva vanor. Jag har sett hur illa det kan gå för ungdomar och hur oskyldiga de är i grund och botten.
För att nå ut rör de sig i skolor, håller i föreläsningar och startar projekt för att öka ungdomars självkänsla, plocka upp bra vanor och undvika dåliga. Snart kommer även flera personer att jobbar riktat mot missbruk.
– Just nu jobbar vi med det, men det är alltid bättre att ha folk som är specifikt inriktat på det, säger Ulas, och fortsätter:
– Jag kan aldrig säga att jag har hjälpt x-antal personer. Men jag ger ungdomar möjligheten till ett bättre liv och det är viktigt att ha den känslan: att jag gör världen lite bättre.
En föråldrad bild av socialtjänsten håller på att luckras upp när Ulas och kollegorna rör sig bland ungdomarna och får deras tillit.
– Vi håller öronen mot marken och försöker höra vad för saker som är relevanta. Vi försöker lyssna av frågorna som lyfts upp, se de här vågorna och trenderna. Då anpassar vi oss efter det. Vi kan inte vara i en låda och göra som vi gjort hela tiden för världen ändrar på sig. Ungdomar ändrar på sig. Så vi måste också ändra på oss för att möta dem.