”Att läka från traumat av sexuella övergrepp är som att gå från ett liv i svartvitt, till ett liv i fullfärg”, skriver Hermine Holm i sin profil på Wonsa (World of no sexual abuse).
För 20 år sedan beslutade hon sig för att berätta om övergreppen som hon själv utsatts för.
Nu arbetar hon för att andra kvinnor och män ska läka och våga möta sin smärta, skräck, skam och skuld.
– Jag behöver inte rädda mig själv längre. Men jag ser att det som jag är med och skapar hjälper andra och det är oerhört drivande, säger Trosabon som nyligen fick priset Trasdockan av Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn) för sitt engagemang.
Omkring 3 000 anmälningar av våldtäkter på barn kommer in varje år, enligt BRÅ. Men mörkertalet är stort. 9 av 10 fall anmäls inte och det betyder att de utsatta barnen behöver stöd när de blir äldre.
Hermine ser brister i det statligt finansierade stödet och tycker att man ska gräva lite där man står och se var man som individ kan göra skillnad för andra.
Hon har därför varit med och grundat specialistkliniken Wonsa, samt är verksamhetschef på den ideella föreningen Rise, ett stödcentrum mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen.
När hon som mor inte hade något bra verktyg för att tala med sin dotter om rätten till den egna kroppen och integritet översatte och lanserade hon också Trygghetsboken på den svenska marknaden.
Men även om arbetet skänker henne glädje och kraft, innefattar det situationer som är svåra att hantera.
– Ingen är väl övermänniska och det händer alltid situationer som man inte är beredd på, men jag tror att jag har kommit dit i dag där jag kan åtminstone känna att "jaha, oj det där slog an på mig, det där är jag inte riktigt färdig med." Jag ser det som en fortsättning i det livslånga läkandet, säger hon.
Men ibland är det för smärtsamt och outhärdligt att lyssna och få vetskap om övergreppen som sker. Det oerhört våldsamma övergreppet på ett 4-årigt barn när hon själv hade barn i samma ålder, är ett sådant exempel.
– Det satte sig i mig och då kunde inte jag värja mig. Det satte sig i hela mitt system och då behövde jag handledning för att hantera det och lägga det på rätt plats.
På Rise är alla anställda också stödkvinnor vilket innebär att de har egna erfarenheter av att ha varit utsatta som barn. De hjälper varandra och delar med sig av sina egna upplevelser och känslor.
– Våra medlemmar på Rise kan sätta ord på det som man som utsatt barn inte kunde, säger Hermine. Det tror jag är en jätteviktig bas för att kunna hjälpa barnen i dag.
Hermine berättar att mötet med andra med likande erfarenheter blir oerhört kraftfullt och skammen som många känner därmed minskar.
– Att det går att göra konkreta saker som får folk att gå från att vara fast i skuld och skam till att känna hopp och kraft. Det är det som driver mig. 100 procent är det vad som driver mig, säger Trasdockanvinnaren som tycker att det utbredda samhällsproblemet också behöver lyftas på en statligt finansierad nivå så att det blir en självklarhet att alla får det stöd och behandling som de behöver.