Få personer i Nyköping har ett så långt och gediget föreningsengagemang som Margot. Det var när hennes son Bosse började spela handboll i slutet av 70-talet som hon beslöt sig för att hjälpa till med den nystartade kioskverksamheten – något hon sedan tog över och fortfarande är ansvarig över.
– Jag har lovat att hjälpa till i år också men kanske inte riktigt lika mycket. Någon gång måste man väl sluta?
Måste man det?
– Nej, kanske inte. Det är ju så roligt, säger hon.
Själv har hon aldrig utövat någon sport och tar själv upp som exempel att hon aldrig har lärt sig åka skridskor.
– Ställde någon mig på ett par skridskor så förblev jag stående, säger hon.
Men intresset för att se på sport har alltid funnits där.
Margot växte upp i en fosterfamilj i Bettna och Vadsbro och flyttade som 16-åring till Stockholm.
– Jag har haft en jättebra uppväxt, säger hon och berättar att hon fortfarande har kontakt med syskonbarn.
I Stockholm 1944 tog hon jobb som barnflicka, något hon också trivdes med och fick dessutom uppleva fredsdagen den 7 maj 1945 på Kungsgatan.
– Jag var där med en kompis och vi gick från Sveavägen, på Kungsgatan, ner mot Stureplan och hejade och hade oss, säger hon.
Hon minns särskilt de sönderrivna lapparna som slängdes ut från kontoren och regnade ner på gatan.
– Men också alla norrmän som åkte i bilar längs med gatan, det var ett väldigt folkliv och kul, säger hon.
Några år senare flyttade hon tillbaka och började jobba på Albins konditori i Nyköping. Stod vid disken och serverade kunder.
Serviceyrket har sedan dess varit hennes passion och det är därför inte så förvånande att hon ville hjälpa till med kioskverksamheten när IFK Nyköping drog i gång den. Då var det ett bord som gällde och kaffet bryggdes i ett rum intill.
– Jag har dessutom alltid gillat och räkna. Jag gick sex år i skola och det var mitt favoritämne och ville gärna visa det för läraren, säger hon.
Att hon sedan blivit kvar i klubben handlar om det sociala – att träffa människor – som hon tycker är grundbulten i ett bra liv. Men också att hennes barnbarn också har börjat spela handboll.
– Det har känts naturligt med IFK, säger hon.
Hennes status i föreningen, efter alla år, har IFK förstått sig på att förvalta och de senaste två åren hon deltagit i skickligt gjorda reklamfilmer för klubben. Att Margot inte har en skådespelarbakgrund är nästan svårt att förstå.
– Jag är egentligen en ganska blyg person men det fungerar när jag får en roll att spela, säger hon och berättar att det var på samma sätt när hon spelade lite teater som ung.
I dag fyller hon 90 år och tårtorna som bakats till de runt 20 gästerna är inte beställda från något konditori – hon fixar allt själv och är inte det minsta stressad över det.
– Jag fixade lite röror i går, det ordnar sig, säger hon.