När Missing People startade för fem år sedan anslöt sig Magnus Idebro snabbt. Skallgången efter en man i 20-årsåldern i Sjösa 2012 blev starten på ett engagemang som skulle komma att växa sig starkare både i Magnus personliga liv och i samhället.
– Det har rullat på i en ganska rasande fart. Vi har gått från den här lilla lilla organisationen till en verksamhet att räkna med, säger Missing Peoples ordförande.
Fem personer har blivit ett par tusen medlemmar.
– Polisen har inte obegränsat med resurser. De jobbar intensivt i början, men när de måste lägga resurser på annat – då kan vi komma in och stötta upp. Vi jobbar för de anhöriga i en stund som kanske är den svåraste i livet.
Magnus går på högvarv för att hinna med:
– Det är en intensiv period, och jag kommer inte att vara ordförande för Missing People i tio år, för det går inte. Det är klart att fritidsintressen får stryka på foten ibland.
Kvällar, helger och transportsträckor fylls med möten och telefonsamtal. 20 timmar och en heltidstjänst ska tryckas in.
– Men det går och det går bättre än vad jag trodde. Det är klart att jag tänkte: hur ska det här funka? Min dröm är att vi ska få någon form av arvode i styrelsen för förlorad arbetstid, men vi har valt att inte lägga pengar på det nu. Nu bygger vi verksamheten, säger han.
Att både verksamheten och styrelsen bygger på ideellt engagemang tycker han visar på deras styrka.
– Det gäller att hitta personerna som är engagerade och besitter en stor bunt empati och tålamod. För det behöver man.
När polisen lägger ner, fortsätter Missing people sökandet. Magnus berättar att de vänt ut och in på Katrineholm i sökandet efter en kvinna.
– Det handlar om medmänsklighet. Empati. Tänk om det varit mina barn eller mamma eller pappa? Då skulle jag vilja att hela Sverige var ute och letade.
Han menar att alla kan bidra på sitt sätt. De som inte har fysiken kan till exempel baka bullar, servera kaffe eller köpa några ficklampor.
– För någonstans finns dem. Jag vägrar att acceptera att någon kan försvinna spårlöst. Det händer då och då att man känner att nu är vi för sent ute. Och så är vi inte det. Det är glädje.
Så var fallet i Stallarholmen, Eskilstuna, för några månader sedan.
– En tjej hade varit borta i en vecka. Jag och flera med mig började tänka att det här har nog inte gått så bra. Och så hittas hon, säger han, och fortsätter:
– Det är en sådan här “Wow hur gick det här till? Tänk om vi hade gett upp”. Ibland är det små marginaler och ibland har man tur.
Ett annat fall som han sent kommer att glömma var när en tioårig autistisk pojke försvann under en skolutflykt. Sommarsolen hade gått ner. Det började skymma.
– Och vi började känna: ska den här pojken spendera natten i skogen? Och så hittade vi honom under en gran, säger han.
– Det var en lyckträff som man aldrig kommer att glömma.