Småländskan går enkelt att plocka fram när han berättar om uppväxt och ungdomsår hemma i Astrid Lindgrens "Ouimmerby". Då det mesta handlade om musik, och Micce Rylander och hans vänner i föreningen Rockparty inte bara drog i gång och arrangerade populära spelningar och festivaler som lockade stora artister till hemstaden och till grannkommunen Hultsfred under många år. 1986 skrev de historia med första Hultsfredsfestivalen.
– Vi var ett gäng ungdomar som passionerat älskade musik. I början var det allt vi visste, allt som drev oss. Medelåldern på Rockpartys första styrelse var under 18 och vår första ljudkille var 13 år gammal. Vi hade ingen koll på bokföring eller något annat, allt bara löste sig och vi fick kommun och föreningar med oss på tåget. Egentligen visste varken vi eller myndigheterna något om vad som krävs för en festival, vi lärde oss efterhand hur världen fungerade. Under tiden drevs vi av ett enda syfte: att presentera det absolut bästa artistuppbådet som gick att se i Sverige.
Deras driv skapade ett fenomen som årligen lockade upp till 50 000 besökare, som behövde 5 000 funktionärer och som blev navet i en helt egen infrastruktur i lilla entreprenörstäta Hultsfred. Micce kan berätta fantastiska historier om hur företagsandan spreds om somrarna och ung som gammal hittade sätt att tjäna lite extra under festivalveckan.
Marknadsföring var alltid Micces grej i Rockparty, och efter några år körde han i gång sin egen reklambyrå. Efter tiotalet år med Hultsfred tackade han för sig och har genom åren sedan jobbat med många typer av reklamprojekt, som art director, företagsledare, marknadschef och projektledare. Stora varumärken som Stiga, Åbro och Göta kanal har utvecklats med hjälp av Micce Rylanders snabbtänkta och brainstormande hjärnkontor.
– Ett tag tänkte jag att jag måste ha någon sorts diagnos. Men det är nog helt enkelt så att jag utrustats med en sjukt snabb hjärna. Att tänka annorlunda snabbt är min bästa gren – och min största fiende. Ibland är hjärnan för snabb att hitta på saker som inte finns.
Fotografering är en passion som hängt med ännu längre än musiken. Micce var bara tio-elva år när han började soppa bilder hemma i källaren, och många artistbilder har det förstås blivit. Han jobbade också i ungdomstiden på Vimmerby Tidning, bland annat som fotograf och fotokopist.
I dag har det konstnärliga uttrycket utvecklats till måleri. Det började med en utställning tillsammans med en kompis för sju år sedan – bara för att han ville utmana sig själv lite. Sedan dess har det blivit nästan 30 utställningar, och Micce målar sina konstverk alltid med en textrad ur en låt som inspiration.
– Jag älskar att kreativa tankebanor sätts i gång när jag ställer ut. Människor kommer till mig och berättar vad bilderna föreställer, det är fantastiskt.
För 15 år sedan insåg Micce att han var alkoholist, med ett missbruk som sånär hade drivit honom över kanten.
– När jag var 24 år sa min exfru att jag borde söka hjälp för mitt drickande. Jag gjorde det när jag var 42. Under åren däremellan söp jag bort vänner, äktenskap och 800 000 kronor. Svårast på hela den här resan var hur mitt missbruk påverkade relationen till min dotter. I dag har vi en fantastisk kontakt, och jag tror egentligen att hon uppfattade mig som en bra pappa även då, när jag hade ett helt annat fokus.
– Det gick så långt att jag inte ville leva längre. Jag hade lovat människor så mycket, och det slutade alltid på fel sätt, "jag ska bara ta en öl först". Jag fick svår ångest, och jag ringde runt till folk jag trodde kunde hjälpa mig. Ingen av dem förstod vad jag sa, och jag förstod inte dem. Men så ringde jag en kille som berättat att han var nykter alkoholist. Han lyssnade.
Micce kom sakta men säkert på fötter. I dag hjälper han andra i kris, som mentor i en självhjälpsgrupp. Och han konstaterar att WHO godkände alkoholism som en sjukdom redan 1956, men att människor i allmänhet fortfarande inte har gjort det.
Sin ögonsjukdom har han haft ännu mycket längre.
– Jag fick diagnosen när jag var 20, och just då sket jag i det läkarna berättade och åkte hem och arrangerade Hultsfredsfestivaler. Sen har det hänt grejer genom åren, jag har gått in i lyktstolpar, klivit ner i vattendrag och annat jag inte sett. Sjukdomen finns i många varianter men innebär bland annat att nerverna i näthinnan förtvinas och att jag kommer att bli blind. Om det sker i morgon eller om tio år vet ingen. Många dagar gråter jag över vetskapen, jag är ju en bildmänniska, hela livet har jag levt genom bilder. När jag tänker positivt inser jag att jag ju kan bli 120 innan jag mister synen. Det är en evig kamp mellan de två tankebanorna.
Men kreativiteten mister han inte. Han testar nu ett helt nytt uttryckssätt. Under rubriken "Changes – I förändring" föreläser han, inte som tidigare om musik eller marknadsföring, utan nu berättar han sin egen livsresa i syfte att inspirera lyssnarna till att våga vara kreativa själva och tänka utanför boxen. Sin första föreläsning höll han i Mariefred på onsdagen.
– Lotta och jag har översatt texten till David Bowies låt "Changes" till svenska, och den är temat för föreläsningen. Jag vill inspirera människor till att våga tänka på nya sätt, prova nya vägar. Som vi sa i Hultsfred: Går det inte så går det ändå.