Redan som liten var Jonas Wahlström osedvanligt intresserad av djur och när han fyllde åtta år fick han ett årskort på Skansen av sin mormor.
– På den tiden kunde en åttaåring cykla själv genom stan från Östermalm till Djurgården och det gjorde jag, berättar Jonas, som började skolka från skolan redan i andra klass.
I stället höll han till på Skansen och blev snart igenkänd av de gamla djurskötarlegendarerna Ljugar-Ludde, Svenne-svabben och Törsten. Så småningom fick han bli deras hjälpreda och när han fyllde 13 fick han extrajobb för 3,50 kronor i timmen.
– Skolan brydde jag mig inte så mycket om, det är många som tror att jag är zoolog, eller veterinär och till och med Skansenchef, men sanningen är att jag gick ut nian med dåliga betyg.
Under några år hade han en akvarieaffär och i den vevan avvecklade Skansen det gammalmodiga aphuset, men hade inte råd att riva själva byggnaden. Jonas frågade dåvarande Skansenchefen Nils Erik Baehrendtz om inte han kunde få hyra huset och göra något av det. Idén föll i god jord och på den vägen är det.
Sedan 1978 driver Jonas Wahlström Skansenakvariet, med utrotningshotade apor, ormar, spindlar, fåglar, lemurer och krokodiler, i egen regi och betalar varje år en ansenlig summa i hyra till ”halmtaksmaffian” som han kallar sin hyresvärd.
– Skansen ville att jag skulle göra ett akvarium, där av namnet, men det är väl världens mest annorlunda akvarium. Vi har inga som helst bidrag utan ekonomin bygger till 70 procent på entréintäkter och 30 procent på försäljning av souvenirprylar, säger Jonas.
Skansenakvariet är också ett avelscenter för utrotningshotade djurarter och enligt Jonas är det avel och undervisning som är en djurparks absolut viktigaste uppgifter. Det senare är ett uppdrag han tagit både till hjärtat och tv-sofforna.
– Jag brukar säga att jag är Skansens Alice Timander, den yngre generationen har ingen aning om vem tanten var, men de äldre förstår vad jag menar. Djur fascinerar. Ofta krävs minst 100 drunknade flyktingar i Medelhavet för att uppväga bilden av en halvdränkt kattunge. Det är sorgligt men sant.
Av alla djur han lärt känna under sitt halvsekel på Skansen är det dvärgsilkesapan som är favoriten. Den allra första kom med hem från Sydamerika under dramatiska omständigheter 1977.
– Min dåvarande fästmö blev väldigt sjuk och opererades på ett litet djungelsjukhus längs nere i södra Amazonas och vi fick de små aporna i present av folket där. Sedan har jag varit tillbaka flera gånger och hämtat både apor – och sonen Tito – i den lilla djungelstaden Leticia i Colombia.
Även dotter Ana är adopterad från Sydamerika, från Guatemala, och har ärvt sin pappas passion. Sedan flera år tillbaka arbetar hon sida vid sida med Jonas på akvariet och förhoppningen är att hon senare i år, när kontraktet med Skansen ska omförhandlas, ska ta över ruljansen. Sonen Tito är inte fullt lika begeistrad över levande djur utan driver sushirestaurang och har vänligt men bestämt tackat nej till leverans av fisk från sin far.
Någon plan B har Jonas Wahlström aldrig behövt ta till, det har ”rullat på” och majoriteten av den ström av 1,4 miljoner människor som varje år besöker Skansen har löst biljett även till akvariedelen. Snarare skulle man nog kunna säga att han är ett skolboksexempel på någon som levt sin dröm.
– Mina föräldrar och två äldre bröder var allvarligt bekymrade och undrade vad det egentligen skulle bli av mig. Djurvårdare på Skansen sågs inte direkt som någon vinstlott i livet.
I dag är det få, speciellt unga, som skulle hålla med om den analysen.
– Det är dåligt med jobb här dessvärre, personalen har alltid varit mitt största problem för de slutar aldrig. Vid den här tiden på dagen brukar de dessutom börja undra om jag inte ska åka till landet så fixar de resten. Och jag vet att om jag håller mig undan så fungerar det ännu bättre, det är lite frustrerande.
Landet är en gård på Lisö i Södertörn som familjen delar med papegojor, strutsar, lemurer, alpackor, höns och får.