Som fjärde generationen på Askare gård i Vansö var det enkelt för unge Jan att välja lantbruksutbildningen på Ultuna. Han skulle bli grisbonde. Men tidigt hade också den musikaliska ådran väckts. Under logdanserna på bygden fascinerades han av dragspelarna, och vid 13 års ålder hade Jan sitt eget dragspel att förkovra sig och underhålla med.
1955 vann han lycklig sin första talangtävling i Uppsala inför 7 000 personer, och ett par år senare hade Sigge Fürst upptäckt den unge dragspelstalangen, och bjudit in honom till sitt populära tv-program Frukostklubben – dit Jan skulle återkomma ytterligare två gånger.
Jan Welander försörjde sig ändå under några år med grisbonderiet, innan längtan efter att få ägna sig mer åt musiken blev för stark. 1959 startade han sin första orkester, Uppsalabaserade Jan Welanders Showband, ett glatt gäng musiker som bjöd sin publik på allt från Spotnicks-hits till gammeldans. Bandledaren blev under åren också en mycket populär underhållare vid nyöppningar och jubileer i butiker och affärscentrum runt om i landet. Så populär att han vid sidan om "Den sjungande bonden" också så småningom fick epitetet "Sveriges meste butiksunderhållare".
Från -71 och 20 år framåt handlade allt dock om Jan Welanders orkester, och bondelivet lades helt på hyllan.
‒Då tog hobbyn över, ler han.
‒Med ett gäng skickliga Sörmlandskillar bildade jag mitt mogendansband som det hette då, och i 20 års tid spelade vi på 22-23 danskvällar i månaden.
Undertecknad kastar en snabb undrande blick på Jans hustru Gerdur som sitter med under intervjun. Tillsammans lyckades paret under de här åren bilda familj och skaffa två barn. Hur gick det till?
‒Jo, i långa perioder var det ensamt, minns hon.
‒ Mellan varven var det full fart, han kom hem mitt i natten och for iväg igen nästa eftermiddag. Men de hade fasta ledighetsperioder. Han var alltid hemma jul och nyår, och så hade vi tio dagar på våren, tio dagar på hösten och två sommarveckor tillsammans. Då tog vi ofta barnen med oss och åkte utomlands.
Resorna blev dock inte alltid precis som Gerdur tänkt sig. Hon berättar om en vårresa till London, då Jan ägnade de första två dagarna till att sova på hotellrummet innan han kunde förenas med familjen och uppleva Madame Tussauds och övriga attraktioner.
‒Gerdur har varit väldigt förstående, säger Jan tacksamt och med mycket kärlek i rösten.
‒Och vi behövde aldrig upp till Norrland eller ner till Skåne, vi hade fullt upp med dansrestaurangerna och folkparkerna i Mellansverige, konstaterar han, och tillägger att 20 av 22 spelningar var roliga.
‒Någon gång ibland kunde det bli hopplöst tråkigt, men det gick ju så bra för oss så man blev strax glad igen. Sammantaget var det här fantastiska år.
Nio dragspel har han slitit ut genom åren, och så småningom blev det också spel på såväl Hammondorgel som synthar för Jan, som kallar sig "smörsångaren" i bandet. De sjöng mycket i stämmor, och han strör beröm över sina medmusikanter, som han vid ett tillfälle stuvade om och utökade till fem medlemmar.
Musiken blev verkligen Jan Welanders liv i mångt och mycket, precis som han drömde om när han som grabb stod där på logen och lyssnade på dragspelarna. I 65 år i sträck har han lett lekarna runt majstången på otaliga festplatser runt om i Mälardalen, inte minst förstås i Strängnäs. Och han har varit programledare för många kvitterkvällar i Sörmland. På äldre dar har han också ägnat mycket tid åt att sätta ihop och framföra uppskattade pensionärsprogram i länet och i Stockholm.
Nu har åldern börjat ta ut sin rätt, men Jan och Gerdur lever ett skönt pensionärsliv i sin älskade hemstad.
‒Vi har försökt att hålla oss lite ungdomliga. Bland annat har vi rest väldigt mycket, 45 länder har vi hunnit besöka, även om det bara handlat om mellanlandningar i ett par av dem. Och vi hade lägenhet i Spanien i 17 år. Men i dag håller vi oss helst hemma i Strängnäs.
Och Jan gläds enormt åt att både barn och barnbarn allihop spelar och sjunger, och älskar musik. Vi gissar att den nyligen avnjutna födelsedagsmiddagen med familjen blev full av god mat och härligt musicerande. Någon annan present vill inte vår jubilar ha.
‒Jag önskar bara att jag får vara med ett tag till.