Irene Samuelsson Ohlanders berättar att någonting lossnar inom henne här hon får flow och skapandet tar överhand.
– Jag väljer färgerna, säger konstnären.
Men vilken form de färgstarka dragen kommer att få styr hon inte lika mycket över. Hon får inspiration från gruvor. Men hon målar inte av dem.
– Jag känner nästan vibrationer när jag får skapa någonting stort. Det är fantastiskt, säger hon, och fortsätter:
– Skapandet kommer inifrån. Jag litar på skapandet. Det är det som ger det här, säger hon och blickar ut över ett 20-tal målningar.
Det är en färgstark utställning som pryder NK-villans väggar. Konstnären lyfter fram gruvans och järnindustrins mäktiga historia som hon menar ofta kommer i skymundan.
– Nu får den breda ut sig. Här är resultatet, säger Björnlundabon.
Många barn, kvinnor och män har slitit i gruvorna som hon fascineras och inspireras av.
Blått vatten som sipprar ner längs med gruvans väggar, svart svärta, mörka hårda ställningar utmed bergskanten och blodröd eld kan urskiljas i konstnärens målningar.
– Svärtan och hålen, det är som själen, säger konstnären och för handen över en av målningarna, utan att röra akrylen.
Den mörka historien tillåts komma till tals. Irene har använt hela färgpaletten i det abstrakta skapandet, där bland annat bebisrosa och maskrosgul färg bryter den nattsvarta och militärgröna.
Det är den starka och djupa upplevelsen som får Irene att hålla hårt i penseln, men hon tycker att det är tufft att vara konstnär.
– Att jag inte kommer härifrån är hämmande. Jag har inte samma kontakter.
Irene föddes i Stockholm för 74 år sedan. Hon flyttade runt mycket i Sverige, innan hon till slut landade i Södermanland.
När Irene var 25 år tog hon sin första teckningskurs. Arbetarflickan hade flera vänner inom konstfacket som ledde vägen till den estetiska banan. Men det skulle dröja många år innan hon bestämde sig för att satsa allt på konsten.
– Det tog emot lite. Inom arbetarklassen ska man vara nyttig och jobba på dagarna.
Irene jobbade som bildlärare och odlare, innan konsten helt tog över. För 25 år sedan hade hon sin första stora separatutställning och har fått många stipendier under årens gång. När hon jobbade med järnutsmyckningar i fyra gamla Västerbergslaggruvor, fick hon upp ögonen för gruvornas historia och storhet.
Nu har hon tappat räkningen på antalet gruvor som hon besökt och som inspirerar hennes skapande.