Första gången Kristina svarar i telefonen står hon på ett dass i Jämtlandsfjällen. Med full skidmundering på och för mycket blåst utomhus för att det ska vara möjligt att prata i mobil hade hon ingen annanstans att ta vägen.
‒Jag åker alltid i väg på nån fjälltur över påsk, säger hon när vi hörs igen några dagar senare, och tillägger att hon gjort det i omkring 30 år.
En period åkte hon med en av döttrarna, de senaste tio åren har hon haft sällskap av ett gäng vänner. De skidar från stuga till stuga med packningen i pulkor, antingen i svenska fjällen eller i de norska. Men det är inte bara på påsken som Kristina tillbringar tid i fjällen och i naturen, det är en viktig del av hennes liv året om.
‒Jag har orienterat väldigt, väldigt mycket. Det var det enda jag gjorde, säger hon, fast senare tillägger hon att hon också har haft häst sedan hon var 11 år, och ägnat en hel del tid åt gymnastik.
Kristina är uppvuxen i Lundaskog i närheten av Jönåker. För 35 år sedan köpte hon och maken ett hus i Ålberga och där bor de kvar. Med huset kom också skidåkningen – på den tiden hade Ålberga en väldigt aktiv skidförening och eftersom Kristina var idrottslärare blev hon tillfrågad om hon kunde ställa upp som tränare, vilket hon gärna gjorde. När ena dottern började skidgymnasium och åkte land och rike runt på skidorienteringstävlingar följde Kristina med och började orientera med skidor på även hon. Sedan några år tillbaka blir det mer skidåkning än löporientering.
‒Jag fick artros för fem år sedan så jag klarar inte av att springa så mycket i skog. Jag måste vila upp mig mellan varven så jag kan inte längre åka iväg på en orienteringshelg.
Tidigare har hon tävlat en hel del i orientering, nu har hon övergått till tävlingar på längdskidor och när det var SM i skidorientering i Östersund i vintras ställde Kristina upp i en av veteranklasserna, och "råkade vinna", som hon säger.
‒Just nu är jag yngst i klassen så jag ville passa på, och det gick bra, säger hon.
‒Det är fördelen med att bli äldre, tillägger hon och skrattar.
Hon har flera gånger tagit sig upp på Kebnekaises sydtopp, och när nordtoppen hotade att bli högst tog hon sig upp även där. Än finns det en del fjällvandringar kvar att pricka av. Men några fler svenska klassiker lär det inte bli.
‒Jag skulle gärna åka Vasaloppet igen, om vi haft en vinter så att jag kunnat träna. Vansbro kan jag simma i morgon dag om det vore så. Men att cykla Vätternrundan var så vansinnigt tråkigt!
Någon långlöpning i terräng är inte heller aktuellt, där sätter knäna stopp. För att klara av att fortsätta göra det hon trivs bäst med tillbringar hon numera ganska många timmar på gymmet, även det något som hon upplever som väldigt tråkigt.
‒Men har klockan ringt halv fem så är det bara att köra, då finns det inget annat som ska göras.
Födelsedagen firas med en vandring i hemtrakterna och på frågan vad hon önskar sig i födelsedagspresent kommer svaret fort:
‒Jag sa till min dotter att jag önskar mig en utmaning eller friluftsupplevelse i månaden under ett år. Vi får se vad det blir.