1913 inleder Socialstyrelsen sin verksamhet, och jobbar med arbetarfrågor såsom arbetarskydd, socialförsäkringar och fattigvård. Bondeförbundet bildas och Folkpensionslagen antas av riksdagen. I New York invigs världens största järnvägsstation, Grand Central Station, och 5 000 kvinnor; suffragetter, demonstrerar i Washington D.C. för införandet av kvinnlig rösträtt. Internationella friidrottsförbundet bildas i Berlin, vilket markerar starten för noteringen av officiella världsrekord, och skulpturen Den lille havfrue sätts upp i Köpenhamns hamninlopp.
Och den 19 september föds Maj, som den sjätte av sammanlagt sju döttrar i familjen Lundkvist i Strängnäs. Flera av dem blev över 90 år, en fick fylla 101. I dag är Maj ensam kvar.
– Alla är borta; min familj, mina vänner. Så är det att bli så här gammal. Men det har gått fort, dagarna går fort. Jag kan inte fatta att det redan är dags att fylla 104.
Men Maj, du fyller 105 nu!
– Vad säger du? Är du säker? Maj fnissar som en liten flicka, och skakar på huvudet. Nej, att hon skulle bli så här gammal, och att det verkligen är 105 år nu, det har hon lite svårt att tro på.
Efter skolåren fick Maj anställning som växeltelefonist på Strängnäs telefonstation, och när den lades ned erbjöds hon att flytta med verksamheten till Eskilstuna. Även i grannkommunen trivdes hon bra, tills hon tog ut pension vid 55 och flyttade hem igen.
I många år bodde sedan Maj, hennes syster och mamma i en lägenhet på Trädgårdsgatan. Enda barnfamiljen i huset blev snabbt deras goda vänner, och i dag är de tre syskonen Jan, Karin och Arne Olsson Majs närmaste vänner, det närmaste anhöriga hon har i livet. De berättar hur Maj tog hand om dem när de var små och föräldrarna arbetade. Hur Maj intresserade dem för böcker och bibliotek.
– Vi har varit kära vänner i alla år, och det kan inte beskrivas hur glad och tacksam jag är över allt sällskap och all hjälp jag får av dem. Arne är dessutom min gode man och tar hand om mina tillgångar, säger Maj och kramar vännernas händer när de kommer för att lyssna på intervjun.
Några egna barn eller något äktenskap blev det aldrig.
– Inget bröllop, ingen förlovning. Nog hade jag väl friare, men det blev inget av för mig. Och jag tyckte jag hade det bra ändå. Våra liv var ända från start rika på kärlek och omsorg i familjen. Även om vi inte hade så mycket pengar var vi rika ändå, jag fick en fantastisk barndom.
Vad är den största skillnaden mellan dagens samhälle och det hon levde i när hon var ung och aktiv?
– Det är lite svårt att säga, jag lever ju inte ute i samhället längre. Och när man sitter ensam mycket kan resultatet bli att man glömmer.
Men Maj stortrivs i sin ljusa lägenhet på Kristinagården, dit hon flyttade som 99-åring. Tills dess hade hon klarat sig i eget boende. Nu strör hon beröm över personalen, omsorgen och maten.
Och hon fick precis som hon ville. Kravet för att flytta in på äldreboendet var tydligt: hon ville bo på tredje våningen, med utsikt mot kyrkan.
– Härifrån kan jag följa med i tiden förstår du. Jag följer vardagen, vad som händer och sker, och vet precis vem som går och vem som kommer, fnissar hon nöjt vid sitt stora fönster.
Det goda humöret har följt med genom åren. Att tillåta sig att skoja och skratta är ytterligare saker som bidrar till ett långt och gott liv, hävdar hon. Och tycker man att något är tråkigt, kanske man inte alltid behöver visa det.
Någon tupplur behöver hon fortfarande inte, utan håller sig vaken och i gång från tidig morgon till kväll. Lite krämpor har hon väl som alla andra gamlingar, säger hon. Men Maj hävdar att hon aldrig varit förkyld och är noga med att hålla näsan klar.
Eskilstuna-Kuriren ber att få önska en fin födelsedag.
– Tack, vi ska slå klackarna i taket! Men, jag har ju inga, skrattar hon och pekar på sina sandaler.
Då ses vi om ett år igen?!
– Ja, det bestämmer vi, säger Maj Lundkvist, nickar leende och plirar med de blå ögonen.
Fotnot: All fakta kring år 1913 är hämtad från Wikipedia.