Speedwayförarna har en växel. Inga bromsar. Och när de kör på max runt banan och sladdar, är det benen som ger stöd.
‒Det är som ett gladiatorspel, säger Carl-Gustaf Wahlne som föll pladask för speedwaysportens dramatik för tio år sedan.
‒Man får ont i muskler som man inte visste att man har.
Det är farten som lockar.
‒Speedwayförarna kör i 100 till 130 kilometer i timmen, men det känns som mycket mer när man sitter på en motorcykel.
Men han vill inte försöka sig på Tony Rickardssons bravader på banan. Det var den sexfaldige speedwayvärldsmästaren som fick Carl-Gustaf att upptäcka sporten, men för honom är det teori framför praktik som gäller.
Han föredrar att stå vid sidan av banan framför att gasa och navigera i de tvära svängarna i full fart.
‒För tio år sedan var jag brutalt inslängd i sporten, minns han.
Han var i Lettland på sin första Speedwaymatch, när en kille i Sverige ringde honom. Han följde matchen på tv och ville att Carl-Gustaf och hans arrangörskompis som var på plats skulle fixa kontrakt med en av de ryska förarna.
Carl-Gustafs managerkarriär tog fart. När en serie tog slut i oktober, var det dags att dra ihop ett nytt lag för kommande säsong.
‒Jag hjälpte killarna från Ryssland och Lettland att förhandla till bra kontrakt, ordna sponsorer och var med på tävlingar.
De utländska förarna körde i Allsvenskan och Elitserien i Sverige. De tog honom även runt om i världen. I Nyköping var han ordförande i Griparna Speedway.
Speedwayintresset sköt plötsligt i höjden, men motorintresset och äventyrslusten har legat stadigt sedan barnsben. Carl-Gustaf har jobbat som lastbils-, buss- och budbilschaufför samt korsat den Nordamerikanska kontinenten två gånger på motorcykeln.
Det är frihetskänslan som lockar. Och känslan förstärks ytterligare med farten och blåsten i ansiktet:
‒Man upplever mer på motorcykeln. Dofter och vädret kommer direkt.
När han var fem år kryssade hans pappa runt jorden. Äventyrslusten flödade från far till son och har lett till flera minnesvärda upplevelser.
När Carl-Gustaf och hans kusin tog motorcykeln från Oregon till Kanada, stannade de till vid en campingplats i vildmarken.
‒Det var lite spooky i Kanada, minns han.
Han var själv i tältet när han hörde prassel 15 meter bort och såg siluetten av en björn genom den tunna väggen.
‒Sen såg vi rivmärken på trädet där vi hängt upp vår mat, säger han.
För att inte locka till sig brunbjörnar som härjade i trakten hade de gömt sin mat i plastpåsar hög upp i träden.
I dag när Carl-Gustaf firar 60 år det partytält framför campingtält som gäller. På gården i Nyköping hänger inte heller maten i trädkronor när vänner och familj kommer på besök.