Bo Sjöberg är född i Västerås och växte upp i Hallstahammar. Hans mamma dog tidigt och med pappans yrke som lagbas på byggen blev det ett antal flyttar för Bo och hans bror.
Själv började han tidigt i pappas fotspår och jobbade bland annat på sågverk i Krylbo, som pinnpojke på olika byggen samt på Järnverket i Oxelösund. 1964 kom han till Eskilstuna.
‒Farsan ringde och tipsade om att de behövde snickarlangare till bygget av första avdelningen av gamla Domus på Fristadstorget, och ett halvår senare fortsatte jag som lärling på bygget av Årby.
Han utbildade sig till snickare och hängde med pappa vidare till byggen i Torshälla och Storvreten, Tumba och Alby, innan det efter åtta år i Stockholm började bli brist på jobb. 1974 blev Bo permitterad.
‒Jag åkte hem och började dricka sprit i stället. För mycket, tyvärr. Det gick nästa tio år innan jag insåg att jag måste se till att sluta. Jag gick med i Länkarna, och träffade en tjej som jobbade som socialsekreterare. Jag hade hoppats att hon kunde hjälpa mig, men det visade sig att hon var en värre alkoholist än jag.
Så träffade han sitt livs kärlek. Men Wanda var gift till en början och de fick vänta i tre år innan de kunde leva tillsammans.
‒Från dagen vi flyttade ihop slutade jag dricka tvärt. Vi fick 23 underbara år tillsammans.
Mellan 1985 och 1989 pluggade Bo ekonomi på Komvux, med fina betyg som resultat.
‒Wanda hjälpte mig med läxorna, säger han med mycket kärlek i rösten.
2005 flyttade paret in i sin fina lägenhet på femte våningen i ett av tornhusen vid Tunavallen. Där trivdes de väldigt bra, och såg fram emot ett skönt åldrande tillsammans.
Men ödet ville annorlunda. Wanda drabbades snart av cancer, som visade sig vara komplicerad och spridd. Bo bodde med henne på Akademiska sjukhuset i Uppsala under operation och behandling.
‒Tyvärr gick cancern inte att bota, och Wanda levde med den i sex år.
Läkarna trodde att det var stressen och sorgen över kärestans öde som utlöste den stroke som drabbade Bo runt midsommar 2011.
‒Jag hamnade på Mälarsjukhuset, men redan samma kväll reste jag mig upp och gick hem till Wanda, som låg sjuk hemma. Läkaren sa att jag gick på egen risk, men Wanda var ju allt jag hade.
Bo blev sämre, och vårdades på sjukhuset i flera månader. Mot slutet av sommaren dog Wanda.
Stroken förlamade Bo i hela vänstersidan. Armen kan han röra igen men benet är obrukbart, och han är hänvisad till rullstolen.
‒Det är klart att det är lite tråkigt, jag har varit väldigt rörlig i mitt liv. Men det finns folk som har det värre. Då var det svårare att komma över att Vanda, som räddade mig från att dricka ihjäl mig, fick lov att dö istället. Nog har jag haft stunder när jag inte velat leva längre, men nu vill jag gärna hänga med ett tag till.
Sedan Åbackens vård- och omsorgsboende öppnade i Brunnsbacken för tre år sedan har Bo Sjöberg bott här, och han trivs mycket bra. På tisdagens födelsedag bjöd han övriga boende och personalen på smörgåstårta. Han har en halvbror i Vagnhärad, i övrigt är det dåligt med familjemedlemmar att umgås med. Han och Wanda fick aldrig några barn tillsammans.
Men han slutar inte hoppas på en familj. För det finns några personer han tänker på ofta, och längtar efter.
‒Mitt första förhållande på 60-talet hade jag en tid med en äldre gift kvinna, som aldrig lämnade sin man och som först många år senare berättade att jag var pappa till hennes son. Jag har försökt få kontakt med honom och mina barnbarn och barnbarnsbarn, tyvärr utan framgång. Det är jag ledsen för, men jag slutar inte hoppas att vi ska få träffas innan jag dör.