När SN slår en signal till Carola Eriksson, låter hon en aning sömndrucken. Det visar sig att hon och maken unnat sig sovmorgon i kolonistugan på Jogersö, sådär som man kan göra på en söndag när barnen är stora och kan sköta sig själva. 16-åriga Ida och 18-årige Fredrik är kvar hemma i radhuset i Peterslund.
Det är "gubben" Rikard som har sett till att hennes 40-årsdag uppmärksammas i SN.
– Han kommer få ett helvete sen när han fyller år, skrattar Carola i luren.
I sommar ska de tillbringa hela semestern i kolonistugan, som de brukar. De tog över efter makens mormor 2012. Då sålde paret husvagnen och ett nytt kapitel i livet tog vid.
Men vad gäller odlingen, har Carola inte så mycket att säga:
– Jag gör inte så mycket här ute egentligen, det är mest gubben som sköter det. Men jag hjälper till och sätter lite potatis och sår lite sådär, säger hon.
Vad gör du där ute då?
– Jag sköter markservicen. Bakar lite och lagar mat.
Vilken är den godaste maten du lagar?
– Jag vet inte! Vi grillar faktiskt väldigt mycket... Oftast kött eller kyckling.
Hur funkar det att bo så tight på grannar?
– Jättebra! Det är mysig stämning, man pratar och umgås och har fester tillsammans. Förra året var jag engagerad i att ordna två fester för alla som ville komma. Annars brukar vi ha mindre på vår gata.
När paret hade husvagn åkte de runt mycket på semestrarna.
– När vi hade husvagnen åkte vi runt ganska mkt på semestern, även om vi hade den uppställd också på olika campingar. Man var ju väldigt nära varandra där också, på vissa campingar, så man umgicks med andra, säger Carola.
Saknar du husvagnslivet?
– Ja, litegrann. Man kom ut och åkte mycket. Visst saknar man husvagnen, så är det...
Den stora skillnaden mellan husvagnsliv och koloniliv är närheten till hemmet, konstaterar hon.
Är du hemkär?
– Ja, det är jag nog. Jag trivs hemma. Jag älskar att baka, så man kan göra det, eller titta på tv, läsa, eller paddan... Jag brukar spela på den, kortspel, eller kolla på film.
Det är nu 20 år sedan hon föll pladask för radhuset i Peterslund. Hon öppnade dörren, möttes av träpanel och kände: "här vill jag bo". Det är lite fjällenkänsla, menar Carola.
När hon inte jobbar, bakar eller hänger hemma är hon friidrottsledare i SLK. Tillsammans med de andra i föreningen kämpar hon för att få fler att engagera sig ideellt – ett tufft jobb. Själv är hon sekreterare.
Hur gör ni?
– Man får sitta kvar helt enkelt. Man försöker få in nya, men det är svårt.
Carola har hand om sexåringar och uppåt, något som ger henne väldigt mycket.
– Man får så mycket tillbaka från barnen!