– Jag har varit på varenda föreställning med Oxelö-Revyn. Och hon som "gör" mig, Ingela Wahlstam, träffar mitt i prick. Visst, hon sitter i fullmäktige och håller koll på mig – men ibland tänker jag: "Hur fan visste hon det???".
Mayvor Lundberg, snart 70, ler. För humor har hon. En god egenskap, om man ska leda ett gäng politiker av olika kulör genom möten i kommunens högsta beslutande organ.
– Jag är rätt bestämd, och vill ha ordning och reda i församlingen. Visst kan det bli en vurpa, men då skrattar vi åt det tillsammans! säger hon glatt.
I rollen som ordförande ingår även att ha koll på kommunallagen. Kunna banka klubban i bordet när någon, som Mayvor uttrycker det, "är ute och cyklar"
– En replik vara kort, inte en lång harang. Och man måste hålla sig till ämnet, och inte sväva iväg. Då måste jag säga ifrån.
Hon måste också vara påläst, om allt från detaljplaner till soptaxor. Hur många timmar det tagit henne genom åren har hon ingen aning om:
– Jag tänker inte på sån´t, för jag tycker att det är kul!
Några andra tankar om uppdraget?
– Att det är roligt att ledamöterna med åren blivit debattgladare och att fler åsikter hörs. Jag gillar också att mötena numera direktsänds, så att fler kan ta del av dem.
Hennes roll motsvarar närmast riksdagens talman, men på lokal nivå. Hon är stolt över förtroendet. Gläds när hon får höra att hon behandlar alla ledamöter rättvist, oavsett partifärg.
– Men den här mandatperioden är den sista. Sedan är det slut, och jag är inte övertalningsbar. säger Mayvor Lundberg bestämt.
Vad är roligast med att vara kommunfullmäktiges ordförande?
– Att få dela ut guldklockor och cyklar till kommunens "25-åringar", och stipendier till lovande talanger. Då möter jag människor som har mycket att berätta.
Tråkigast?
– Att vi måste ha läsplattor. Men jag tar alltid ut alla ärenden på papper ändå. Så, när tekniken inte fungerar, har jag full koll när de andra sitter och försöker "blippa", haha!
Vad är svårast att hantera?
– Allvarliga händelser. Att till exempel leda en tyst minut samtidigt som man själv är väldigt ledsen. Det gjorde jag nyligen, efter lastbilsattacken i Stockholm. Men jag tror att jag skötte det bra.
Nu stundar första maj, och då fyller Mayvor 70. En dag som fyller henne med minnen från barndomen, då hon fick sin politiska fostran av morfar som berättade om forna tiders levnadsvillkor. Att tåga på första maj var en självklarhet för folk i bruksorten Hälleforsnäs, där hon växte upp.
– Pappa sa alltid att blåsorkestern spelade för mig. Det är ett fint minne att ta fram den här dagen. Och mamma sa alltid att jag heter Mayvor för att jag är född i maj och för att det är vår!