Claes Rülcker föddes i Arvika och pratar fortfarande sjungande värmländska om så önskas.
– Jag har alltid tyckt om djur och alltid haft hund, säger Claes Rülcker när vi ses hemma hos dottern Viktoria och svärsonen Johan Dengg, på Borgs gård i Gnesta.
Förr var det militären som ansvarade för hästarnas hälsa, så det var till kavalleriet som han sökte sig först när tankarna på att bli veterinär dök upp. 1955 blev han övertalad att söka till Veterinärhögskolan i Stockholm där han även var aktiv som ordförande i studentföreningen.
– Det är en intressant utveckling av veterinäryrket som skett. Förr var vi bara män men i dag ser det helt annorlunda ut. Av 100 examinerade veterinärer i dag så är endast åtta män. Kvinnorna har en bra löneutveckling dessutom, skrattar Claes Rülcker.
Claes Rülcker är en av de första i Sverige som fått specialistkompetens i hästens sjukdomar. Under professor Odd Knudsens fick Claes Rülcker även lära sig att utföra stogynekologi på de större stuterierna runt om i Stockholmstrakten.
– Han hade fingertoppskänsla. Han lärde mig att stoppa in handen och känna när stoet var redo att betäckas av hingsten.
1969 år började han jobba på Hästsjukhuset Solvalla där han senare blev klinikchef under åren 1976–2016.
– Förr var 400 hästar uppstallade på Solvalla. I dag är det inte fler än tio hästar, säger hästdoktorn som ansvarat för de flesta av häststjärnorna genom åren, som Ego Boy på 1970-talet.
Alla hästar vaccineras och tas om hand på samma sätt som människor är en självklarhet i dag. Djuren har till och med ett eget hästpass där all sjukdomsdata och vaccinationer registreras.
Claes Rülcker minns en antivaccinationskampanj 1979 som resulterade i att drygt 400 uppstallade hästar på Solvalla insjuknande i influensa.
– Det var hemskt. En tid efteråt var bara 30 procent av hästarna startklara för tävlingar. Sju av hästarna dog., berättar han.
– Samtidigt är det förfärlig utveckling i dag när man genast sätter in en kortisonspruta vid minsta krämpa utan att undersöka och pröva behandling av hästen innan. Erfarenhet kan göra skillnad, säger Rülcker som även varit chefsveterinär för ett djurförsäkringsbolag i tolv år.
– Duktiga hovslagare är det brist på i dag, några som faktiskt kan få en häst att sluta halta, säger hästdoktorn som egentligen hade behövt några spaltmeter extra för att få berätta om hur det var att på 1960-talet som veterinär komma till gårdar, där en 80-årig krum gumma bar ens väska av vördnad och visade in till hästen i det välstädade stallet med trasmattor på stallgolvet.
Men det får bli nästa gång.