Dagen då jag fick veta att min bästa vän Karin Bihagen gått bort var en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Det kom så oväntat och vi hade olika planer uppgjorda.
Första gången jag träffade Karin var inför terminsstarten 1971, då våra familjer nyss flyttat till Nyköping. Första arbetet blev på Östra Skolan, där vi fick var sin sexa. Karin var en omtyckt lärare och en duktig pedagog. Hon blev Östra skolan trogen och blev skolans rektor under många år.
Karin var sportig och tyckte om dans. Några terminer deltog vi i jazzdans och stepdans. Det var mycket roligt.
Friluftsliv var ett stort gemensamt intresse. Det var skridskoutflykter på Ången och ute på vikarna. Det var skidåkning i Sjösa men framförallt i fjällen. Vi gick på kurser i utförsåkning i Funäsdalen i tre år. Det var grundkurs, fortsättningskurs och instruktörskurs.
De bästa skidminnena är ändå från Abisko, där Karins och Östens kåta finns. Första gången min familj var med var 1972. Vi reste med tåg på påsklovet och detta blev en tradition. Vi hade polletterat dubbla par skidor. Det var utförsåkning på Nuolja och turåkning i nationalparken, Lapporten och Torne Träsk områdena – milsvida vackra fjällområden.
Karin tyckte mycket om fjällen och hade stort intresse av naturen och djurlivet i fjällvärlden. Tillsammans hade vi härliga dagar med mycket snö och frisk luft. Vi var ute från morgon till sen kväll. Det blev milslånga turer över toppar med pulkor och rep, när barnen var små. Karins make Östen var och är fortfarande den givne ciceronen. I ryggsäcken fanns alltid termos med blåbärs- eller nyponsoppa, kaffe, stekt ägg på smörgås, russin och chokladrulle. Dagen avslutades i kåtan med vintoddy, tilltugg och en liten genomgång av turen.
Utanför kåtan på väg kunde vi få se spår av järv. Möten med jätteälgar, ripor, renar och räv hör till upplevelserna. Mycket vackra norrsken kunde vi se under kalla kvällar och nätter.
Somrarna i Abisko var viktiga för Karin. Baden i den lilla sjön nere i dalen brukade hon berätta om.
Somrarna i Nyköpingstrakten uppskattade Karin också. Att vistas på den egna ön Krokholmen var skönt och avkopplande. Längre tillbaka i tiden hade vi i många år var sin segelbåt i familjerna och gav oss ut tillsammans. Det var rosa klipporna på Harstena, Reskär, Lilla Brunskär och Storkläppen utanför Loftahammar jag minns särskilt väl. Alltid naturhamnar – nya rekognoseringsrundor. Sköna kvällar på klipporna med sång och lyssning på radion: Tankar vid dagens slut och väderleksrapporten. Våra barn lekte bra tillsammans.
Karin var en positiv och glad person, som hade nära till skratt. Det smittade av sig! Hon hade ett stort kulturintresse för konst och litteratur bland annat. Det var intressant att prata med henne om böcker och filmer. Hédi Frieds ”Skärvor av ett liv” grep tag i oss båda.
Intresset för Frankrike och det franska språket delade vi också. Vi återupptog våra studentkunskaper på Komvux i Nyköping på 70-talet. Det var vår roliga hobby under många terminer. Vi hade gjort och fortsatte göra resor till Sydfrankrike, bland annat till Karins väninna Michele. Detta har varit ofta återkommande i september månad.
Det är så många minnen, som poppar upp från de 46 åren vi fick träffas och umgås. Karin var generös och hjälpsam och ofta ett stöd för mig.
Det är ofattbart, så overkligt att denna tid nu är förbi. Det kan inte bli den tänkta Abiskopåsken 2017. Jag kommer att återvända till Abisko en annan gång och alltid då ha Karin i mina tankar vid Apelsintallen, Paddus, på cafeet vid Aurora Sky Station på Nuoljas topp.
Mina tankar går till Karins make Östen och till sönerna Sverker och Erik och deras familjer.
Mitt i sorgen är jag glad och tacksam att fått ha en sådan gedigen och fin vän som Karin Bihagen.
Barbro Herbe