Vera Gustafsson bor högst upp i samma hus som hon och maken Sigvard flyttade in i 1966.
– Det är lite trappor att gå, men det är bara träning, säger Vera.
Intill lägenhetens snedtak finns ett fönster som vetter ut mot järnvägsstationen. Där utanför händer det saker. Det har varit såväl rån som mord genom åren, men oftast sker vardagliga saker inför Veras ögon. Hon står gärna där och tittar, spanar på när Pressbyrån får tidningarna så hon kan gå ner och köpa dagens Expressen. Precis nedanför fönstret finns en lekpark.
– Vissa dagar kommer det en massa barn, tio ungar ungefär. Och så får de något, en banan eller så. Jag tycker det är så roligt att titta på dem!
Vera växte upp i Järnatrakten. Först i mammans egnahem, där Vera hjälpte till att ta hand om fyra kor och en häst. Hon var inte mer än tio år när hon harvade och körde hästen. Åren gick och mamman flyttade till Järna, och Vera och maken Sigvard följde med. De övertog en matservering för ”gamla tanter”. Då var Veras son Bernt inte mer än fem år.
– Han är ju gammal nu och har barn och barnbarn, konstaterar Vera.
På handleden sitter ett trygghetslarm.
– Min son ville att jag skulle ha en sådan här grej. Den sitter där för jämnan. Jag har inte behövt använda den.
Vera och maken mellanlandade i Nynäshamn innan det blev flytt till Nyköping. Sigvard fick jobb som bilreparatör och Vera som butiksbiträde. De bodde i en annan lägenhet i huset på den tiden.
Men åren gick. Maken gick bort i lungcancer.
– Det önskar jag inte min värsta ovän.
Före sjukdomen ägnade paret mycket tid åt varandra. De gillade att resa, tog en flygtur till Gran Canaria varje år och var borta fjorton dagar. Vera drömmer lite om att åka utomlands i dag, men hon ser inte riktigt hur det ska gå till. Hon vill inte göra det ensam.
Hon visar hur hon håller i sig för att ta sig uppför trapporna till tredje våningen. Knäna må göra ont, liksom en tå. Hon hör lite dåligt. Men i övrigt är allt bra. Hon spelar bingolotto, tittar på nyheterna på tv och rullar upp håret varje vecka. Hon har vänner som hälsar på och får ibland åka med en tidigare väns son till Fredön utanför Nyköping.
En granne går upp med tidningen åt henne på morgnarna, och de unga i huset brukar hjälpa till när hon ska ställa sin gamla gröna DBS i källaren.
– Jag mår så bra så här. Jag hoppas jag får bo kvar här tills jag ramlar av pinn.