Det började med att några ungdomar började komma till Filadelfiakyrkans samlingslokal på Johannas initiativ. Barnen tipsade varandra om fredagsaktiviteterna och fler och fler började dyka upp varje vecka. Nu brukar tjugofem stycken komma förbi under kvällen, för att pyssla, spela pingis eller vara med i lekar och tävlingar. Den yngsta som kommer till aktiviteterna är tre, de äldsta är 16.
– Jag såg barnen gå omkring på gatan och ville ge dem ett alternativ att ha någonstans att vara. Deras föräldrar är glada över vad vi gör här. Det är som en form av utökad familj, de flesta känner varandra, säger Johanna Arogén.
Hennes tioåriga dotter har blivit kompis med flera av tjejerna som är i hennes ålder. Många av de lite äldre barnen är medvetna om att Johanna kommer dit på sin lediga tid. De vet att hon gör detta för dem. Själv ser hon det som sin plikt.
Med bilden på treårige Alan, som dog under flykten över Medelhavet, vaknade människors medvetande om hur hårt kriget drabbar människor i vår närhet. Det ledde till insamlingsrekord och många ville engagera sig ideellt i frivilligorganisationerna.
Johanna hoppas att folks engagemang inte kommer sluta, när mediestormen har lagt sig.
– En förälder frågade mig, varför alla svenskar har vaknat nu. Varför inte för två år sedan?
– Men så är det med oss människor, vi måste hela tiden påminnas, annars försvinner det ur folks medvetande. Vi lever ju i vår lilla värld och har knappt tid åt oss själva.
Under uppväxten i Nyköping var hon ofta hos farmor i Oxelösund och tillsammans med henne har hon varit mycket i Filadelfiakyrkan, som stöttar Johannas arbete.
– Jag känner en sådan enorm passion för Oxelösund. Särskilt för barn och unga. Jag vet att det är sådan misär bland unga, med droger och utsatthet.
Genom fredagsaktiviteterna ser hon nya behov och har flera idéer hon skulle vilja genomföra. Hon funderar till exempel på att arrangera killkvällar med tv-spel för att de ska få lite närmare kontakt. Och någon kväll i veckan skulle hon vilja erbjuda läxhjälp, både för barnen och till deras föräldrar som pluggar svenska. Bara att förklara vad det står i brev och blanketter är ett uppskattat stöd.
– Vi är så vana vid att stat och kommun tar hand om allt, men det är ofta frivilliginsatser som täcker detta. Vi borde ge mer av vår tid. Det lilla jag kan göra det gör jag, säger Johanna.