Christina växte upp och gick i flickskola i Nyköping. I ämnet biologi var det obligatoriskt att samla in, pressa och samla växter i ett så kallat herbarium.
Under ett par somrar samlade Christina in sina växter på Femöre i Oxelösund, där hennes föräldrar hade sommarställe.
– Jag cyklade runt på småvägarna och stigarna och letade. Jag hade fått en portör av mamma, men den var så liten så jag samlade nog de mesta av växterna som jag plockade i påsar och korgar.
Hemma i stugan artbestämde hon växterna med hjälp av en flora.
– Kolla, en så´n gammal tråkbok! Vilken unge skulle använda en så´n här i dag? utbrister Christina och bläddrar snabbt igenom "Svensk flora".
Den klassiska boken – skriven av Thorgny Krok och Sigfrid Almquist – gavs ut på 1800-talet och saknar både färg och fotografier. Men för den unga Christina var floran ett nödvändigt verktyg när hon identifierade växter. Växterna pressade hon mellan gråpapper och tidningspapper i en press. De pressade och torkade växterna fäste hon sedan på pappersark, som hon försedde med etiketter på vilka hon skrev arternas latinska och svenska namn, var och när hon plockat växterna. Slutligen samlade hon växterna i ett herbarium, i vilket varje familj hade en egen mapp.
– Titta här! Det är en vitlipster, den är så gullig! Det står på etiketten att jag plockade den på ladugårdsbacken här på Femöre, säger Christina nostalgiskt och tar ur sitt herbarium fram ett ark med en torkad ört.
När skolan började efter sommarlovet blev Christina förhörd.
– Jag hade en mycket sträng fröken. Hon öppnade mitt herbarium, höll för etiketten och förhörde mig, minns Christina.
I dag är hon tacksam över skoluppgiften.
– Jag lärde mig så mycket av att samla växter. Det fick mig att bli uppmärksam på naturen, det var som om en ny spännande värld öppnade sig!
Samlandet blev till ett livslångt intresse. Genom åren har Christina lärt sig mycket om växter i både Sverige och utomlands, men hon säger att hon varken är eller kan bli fullärd. Däremot är hon nog lite av en specialist på växterna på Femöre, där hon och maken sedan många år har ett eget fritidshus.
– När vi är här går jag på dagliga blomstervandringar. Då hälsar jag på växterna, repeterar deras namn och särarter. Jag kallar mina promenader för "blommenader".
Fotnot: Christina skildrar i ord en av sina "blommenader" på Femöre. Läs hennes text på www.sn.se/personligt