Jag går ut på morgonpromenad.
Jag går min vanliga runda på Femöre.
Jag går förbi avfarten mot Tallholmen och fortsätter rakt fram och passerar den första lilla viken, där jag skymtar en bit av ön Namnlösen. Idag luktar det skarpt surt av tång, ända upp på vägen.
Lite längre fram går jag förbi Stockstugan, uppe på höjden, och viker av från den nyasfalterade trottoaren och in och uppför stigen mot Södersbergen. Precis i knicken mellan trottoaren och stigen växer Natt och Dag, Melampýrum nemorósum som vanligt, där den alltid vuxit i alla de 60 år sedan jag introducerades i den svenska florans spännande värld av fröken Rodén, i flickskolan, i Nyköping.
Varje sommar sedan dess har jag gått på blommenad på Femöre. Blommenad är att tänka på blommornas namn vartefter de kommer utmed promenaden. En mani, kanske någon tycker? Ett kärt sällskap, tänker jag. De är mina små bekanta, som växer på samma ställen år efter år, härmed nödda och tvungna. Växtplatsen berättar mina blombekantingars speciella egenheter/egenskaper.
Här i början av stigen hänger blåbären fortfarande som stora äkta svarta pärlor i det höga riset och i motljus.
Vid gläntan med grillplatsen, där stigen rakt fram leder till badklipporna, väljer jag att hålla till vänster och går in i skogen. Efter den första lilla uppförsbacken, till höger i skydd av en stubbe, växer ett litet bestånd av den store blomsterkungens namne Linnean, Linnéa boreális – de plockar jag inte, som jag inte heller plockar Natt och Dag eller Skogskovallen, som står utmed stigen i mängder. De är odugliga till blombuketter. De vissnar innan jag hinner hem! Det blir inga blommor till buketten vid resterna av SSU-stugan heller trots att både Renfana och Strandmalört, Artemísia absinthíum står i blom utmed stigen längst vassen.
Efter vassen kommer ekbackarna. Ekbackarna, som gett Femöre ett Naturreservat. Jag förstår varför. Det är så hisnande vackert med det öppnare ljusa landskapet, framför mig, med de månghundraåriga tjocka ekstammarna och deras både grova och gracila grenverk. Det är också hisnande att samtidigt ha detta framför ögonen och veta, att om jag vänder mig om så kommer jag att se det öppna havet möta himlen långt långt borta i horisonten!
Stigen jag står på kantas av blåbärsris och runt riset växer Femfingerört eller är det Blodrot? Det spelar ingen roll i dag men tankar om deras artbestämningar far alltid genom mitt huvud just här, när jag träder in i ekarnas vackra salar. Några steg längre fram ser jag de första blommorna att plocka i dag. Desamma som alla andra blommenaddagar denna sommar och andra somrar. De lyser rött lång väg. De har blommat sedan i midsomras. De är stommen, centrum, hjärtat i min Femörebukett – Skogsklövern, Trifólium médium. De doftar sött men fräscht och deras runda blomställningar ger snabbt en tät samling att rama in med resten av de blommor, som jag väljer att plocka.
På stigen längre fram, när jag ser den före detta Söders bondgård finns ännu fler skogsklöver men också Johannesört, Hypéricum maculátum. De gula stjärnliknande blommorna ger fin kontrast till den bulliga röda klövern. Min svärfar torkade Johannesörtens knoppar och hällde sedan rent brännvin på dem i en butelj, som fick stå och dra en tid tills Johannesörtens blomsaft färgat snapsen mörkt röd. En gammal hjärtmedicin från munkarnas apotek, minsann. Nedanför före detta Söders bondgård har Älggräset blommat ut. Jag plockar i stället Gulsporre, Linária vulgáris längre fram utmed staketet till fårhagen. Gutefåren ligger i en hög och sover och deras krökta horn ser ut att ha hakat i varandra. De rör inte en min, när jag plockar Gulmåra, Jungfru Marie sänghalm, Galium verum, strax bakom dem utanför elstängslet. När jag vänder mig om mot den mycket torra markplätten, som avslutar den sanka ängen med vresrosor i mängder innan vassen fortsätter ända ner till havsvattnet, då ser jag skira blåvioletta Ängsklockor, Campánula pátula. De dallerskakar, som om de vill pingla med sina klockor och ge buketten sin melodi. Men det var visst i en bilderbok jag hade som barn, där småfolk i blåkläder ringde i blåklockor som kyrkvaktmästarna förr i klocktornet.
Ute på södra Femörevägen plockar jag Gullris, Solidágo virgáuera. Så här i augusti är de flesta blommor gula. Smörblommor, Ranúnculus acris står med jämna avstånd i dikena resten av min blommenad. Deras kronblad är blanka som vore de insmorda med pinfärskt smör.
Några skira Åkerkullor, Anthemis arvensís med sina yttre vita kronblad, sticker ut bland allt det gula.
Vid parkeringen till Femöre Huvuds gamla fyrplats står stora fina Johannesört med röda fröställningar också en välkommen kontrast i den övergula buketten. I skogsdungen mellan parkeringen och småbåtshamnen plockar jag fler smörblommor och hälsar på en blåklädd blåbärsplockerska bland knähögt och av morgonsol belyst blåbärsris.
Förbi Segelklubbens hus och upp på vägen mot Fiskehamnen växer några kraftiga Röllekor, Achilléa millefólium. Framme vid varvet utmed den gamla sågen växer flera fina stånd av Renfana, Chrysánthemum vulgáre. Jag sätter de starkt kryddigt och lite påträngande doftiga renfanorna som en krans runt min bukett. Några ulliga grårosa Harklövervippor, Trifólium arvénse får bli en mjuk avslutning, tänker jag, när jag står i vägkorset ner mot Fiskehamnen. Men på den långa och raka Fiskehamnsvägen tillbaka mot Västra Femöre står flera vackra smörblommor, som snart ingår i buketten och framme på parkeringen vid infarten till västra Femöre plockar jag några Baldersbrå, Matricária inodóra. Det blir alltså ett par kvistar av de prästkragsliknande dikesblomstren, som får avsluta dagens Femörebukett. Nu återsår återtåget utmed den breda blombefriade nyasfalterade trottoaren till hemmet västerut, för att avnjuta ännu en Femörebukett under sommarens sena dagar på sommarstället.
Jag skall plocka ännu en Femörebukett till min mamma, som delar och njuter av Femöres flora tillsammans med mig sedan 60 år!
Christina Tornberg