Det var 1947 som kyrkoherde Gustaf Lundén och folkskolelärare Gösta Lingärde tog initiativ till att grunda Gåsinge Dillnäs hembygdsförening. Hembygdsgården, som då bestod av bostadshus, ladugård och visthusbod, donerades samma år av Eva Andersson från Hammersta. I dag har antalet byggnader ökat, på 70-talet byggdes en loge och en smedja. Ordförande Katarina Hult värnar om att alla byggnader ska bevaras på bästa sätt.
– Vi måste rädda husen. Det är min stora oro. Nästa projekt blir att åtgärda ena sidan av taket på ladugården, säger hon.
Två gånger på våren och en gång på hösten samlas medlemmarna för fixardagar. De avslutar alltid med att äta något gott. Men stor del av det ideella engagemanget handlar även om att arrangera olika evenemang. Midsommar- och luciafirande är två tillställningar som drar stor publik. Logen hyrs även ut till bröllop och fester.
– Vi har luciafirande i Gåsinge kyrka sedan 1947, och med samma agenda från 1952. Enligt vår tradition så tänder prästen ljusen i luciakronan med ett ljus från altaret. Hon som är lucia brukar härstamma från trakten.
Förutom midsommarfirande är bygdevandringar en uppskattad sommaraktivitet.
– Jag är uppväxt här, men till och med jag kommer ut på ställen som jag inte har varit på tidigare. I år har vi tre tillfällen, och vid första bygdevandringen, som var under en riktigt solig och varm dag var det elva tappra deltagare.
Bostadshuset på gården rymmer ett bevarat torparhem. Kerstin öppnar upp den blåmålade porten. Tidigare hyrde de ut de tre rummen på nedre plan till sommarboende. I ena hörnet i ett av rummen står en låg bokhylla fylld med gamla böcker. På bordet intill den öppna spisen hittas köksföremål som brödkavel och tallrikar i trä. På flera av objekten går att läsa om vem som har donerat objektet.
– I dag är vi noggranna med att skriva ner historien om varje objekt och märka dem. Tyvärr har vi flera föremål som ingen vet vart de kommer ifrån, som de gamla hästvagnarna som står i ladugården.
För att kunna hjälpa människor som släktforskar har de även digitaliserat alla sina gamla fotografier och en sockenfilm från 1952, som de har i sin ägo, om livet i bygden. Originalen förvaras i ett brandsäkert skåp.
– Vi är en samlingsplats för de som är intresserade av historia och hembygd. Det är viktigt att vi tittar både bakåt och framåt för att bevara kunskapen om den här platsen, säger Katarina.