Gunnar Rehnström föddes den 9 september 1940 och växte upp i Äppelviken i Stockholm. När han sex var år gammal blev hans pappa erbjuden ett jobb att utbilda poliser i Etiopien.
Tillsammans med sin familj satte han sig ombord ett flygplan mot Addis Abeba. Pilot var ingen mindre än Carl Gustaf von Rosen, som senare nådde berömmelse för sina hjälpsändningar under Biafrakriget.
– Vi bodde i ett område bestående av fyra trevåningshus, där italienska diplomater bodde under ockupationen, berättar Gunnar och fortsätter:
– Mellan husen hade vi stall. Jag blev vän med en amerikansk pojke vid namn Tommy, och vi brukade rida ner till centrum på våra respektive hästar för att klippa oss. Min hette Brownie.
Under sin uppväxt träffade Gunnar Etiopiens kejsare Haile Selassie vid inte mindre än fem tillfällen.
– Selassie bjöd in alla utländska hjälparbetare till sitt kejserliga palats. Där hälsade han sedan på alla barn.
Efter sex år i Addis Abeba flyttade familjen hem till Sverige och Tumba.
– De kallade mig för ”Araben”. Det var inte så roligt, men jag var även medveten om att jag hade upplevt så mycket mer än de hade gjort under sin uppväxt, säger Gunnar.
Efter lumpen arbetade han i 19 år på Försvarets materielverk (FMV) med stridsvagnar som specialområde. Under sin tid på FMV träffade han sin fru Kerstin i Norrköping. De har varit gifta i 41 år.
På 1990-talet flyttade paret till Trosa. Vid denna tidpunkt hade Gunnar börjat arbeta på Storstockholms Lokaltrafik (SL), först med ansvar för bussunderhållningen och sedan som divisionschef för pendel- och tunnelbanetågen.
Mot seklets slut drev han en konsultfirma, och blev projektledare för framtagandet av Arlanda Express, snabbtågen som än i dag transporterar resenärer från Stockholms central till flygplatsen.
– Vi stötte på många byråkratiska hinder på vägen, men till slut nådde vi fram. Jag är väldigt stolt över det, säger Gunnar.
Numera lever Gunnar och Kerstin en fridfull pensionärstillvaro i Trosa. Innan coronapandemin reste de mycket och anordnade gourmetmiddagar ihop med vänner.
– Den här perioden har inte varit någon större pina för oss. Vi är tacksamma att vi har varandra och Wilma, säger Gunnar och klappar Yorkshireterriern Wilma på huvudet.
