Tidigt 80-tal. Tonåringarna Carina Wallin och Anders Eriksson hamnar i samma gymnasieklass på sociala linjen i Nyköping, och finner varandra direkt.
– Vi märkte snabbt att vi klickade, aldrig romantiskt men som vänner. Vi var ett gäng som hängde ihop intensivt och man kan väl säga att vi två kom varandra så nära man kan utan att det blev kärlek, säger Anders och de ler varmt emot varandra när de minns en särskild kväll av förtroliga samtal på en klippa vid havet 1983.
Så tar de studenter, firar tillsammans, och glider isär, som så ofta sker när vuxenlivet tar över. Anders, som först tänkt sig en utbildning till musiklärare i Arvika, kommer inte in utan tänker snabbt om och går en ekonomiutbildning som tar honom till Linköping en tid. I dag driver han egen redovisningsbyrå. Och fick faktiskt chansen att hoppa in som musiklärare vid tillfälle. Han är sambo och har ett barn.
Carina blir kvar i Nyköping, jobbar på sjukhuset ett par år – och bestämmer sig för att ta ett nytt varv på gymnasiet, nu på vårdlinjen. Senare i livet, efter 15 år som undersköterska, vidareutbildar hon sig till studie- och yrkesvägledare och inom Nyköpings skolväsende har hon blivit kvar. Hon är gift och är mamma till två.
– Jobba med människor är min grej, medan Anders kan det här med siffror. Vi utgör ett bra arbetsteam.
Nu sitter de här, bredvid varandra på det lokala caféet, återförenade efter valet i fjol. De pratar som riktigt goda vänner gör, kompletterar varandras meningar och ler mest hela tiden. Flera gånger tittar de till på varandra och säger "Jaså, gjorde du det?" eller "Va kul att få höra!"
– I en liten stad går det ju inte att undvika att ses. Men det lyckades vi uppenbarligen med under åren. Vi har gått olika vägar. När vi skulle bilda barn- och ungdomsnämnden och jag hörde att Centerpartiet valt in en Anders Eriksson reagerade jag först inte. Namnet är ju inte direkt ovanligt. Men så gick det upp för mig att det var "min" Anders.
Carina har varit engagerad socialdemokratisk politiker i många år, suttit i olika nämnder, inklusive den som står henne närmast; barn och ungdom. Anders fick en högst oväntad fråga i fjol.
– När väljarna sagt sitt och Nyköping fått sitt trepartistyre stod det klart att Centerpartiet fick ordförandeposten i barn- och ungdomsnämnden. Och jag som gick med i partiet 2017 fick frågan om jag inte kunde tänka mig den rollen. Jag har jobbat med och kämpat för ungdomar mycket genom åren, grundade Nyköpingsföreningen Ung Kraft 1995.
– Det är lite häftigt. På 90-talet uppvaktade jag, lite skakigt, kommunpolitikerna för att få dem att förstå hur viktigt mitt ungdomsprojekt var. Nu sitter jag i stadshuset och hoppas att nya eldsjälar där ute engagerar sig i verksamheten och kommer med förslag för oss att ta ställning till. Carinas erfarenhet har betytt mycket för mig den här första tiden. Det känns otroligt tryggt med henne som vice ordförande i nämnden.
Carina konstaterar att S, C och Mp hittat ett bra klimat att jobba i. Man kompromissar sig fram, med konstruktiva diskussioner.
– Vi önskar bara att Nyköpingsborna – och svenskarna i stort – verkligen förstår att valresultatet gett oss den här situationen. Vi måste kompromissa, inget av partierna får igenom allt vi sa att vi ville genomföra, ingen kan bli 100 procent nöjd. Även vi två, som var överens om så mycket som unga, drar förstås åt lite olika håll. Men vi respekterar varandra, har tillit och samarbetar väldigt, väldigt bra.
När man känner varandra väl är det inga problem med ärlighet och raka puckar, konstaterar de.
– Men skulle det bli politiskt totalkaos och konflikter i stadshuset skulle jag inte offra Carina. En stark vänskap håller i politiska strider, slår Anders fast.
När jag reagerar på att vännerna fortfarande inte tagit igen den förlorade tiden och fyllt i alla "vad hände sen"–luckorna ler de nästan lite skamset.
– Du har ju rätt. Det har bara inte blivit av än, vi har ju båda rätt fullt omkring oss. När det stod klart att vi skulle sitta i samma nämnd skickade jag ett sms till Carina och frågade om vi skulle ta en fika, och jag kände mig nästan som om jag skulle på tonårsdejt. 35 år hade vi behövt snacka igenom, men det hann vi förstås inte.