Omplaceringskatten Fridolf vill också vara med på bild! Han bor inomuhus, bland annat med kaninen Babsan.
Att tro att Emma Asplund Nyrén var pälsdjursallergiker som liten, är svårt att tro när man kommer hem till henne i Kuddby. Här bor fyra katter, en hund och tre kaniner, de flesta inomhus. De flesta är omplacerade, och att djur har en stor plats i Emma Asplund Nyréns hjärta, går inte att miste på.
– Det här är familjen annorlunda i djurväg! Jag har inga barn, så jag ser dem som mina barn. Jag har alltid älskat djur, men som liten var jag "superduperallergisk" mot pälsdjur, så jag fick ju aldrig ha några djur, förutom fåglar som jag älskade jättemycket. Men nu har allergin försvunnit, säger hon.
Även ute på tomten är det full fart på Emmas fyrbenta "inneboende". För ganska exakt två månader sedan fick hon nämligen idén att starta ett omplaceringshem för kaniner – något som visade sig behövas.
– Det sa bara pang! Jättemånga hörde av sig och behövde bli av med sina kaniner, säger hon.
Det som började med en bur, en hage och en kanin för ett par veckor sedan, har vuxit till flera stycken. Det är full fart på tomten i Kuddby!
Det hela började med att Emmas styvsyster behövde bli av med sin kanin på grund av allergi. Emma tänkte att det kunde vara roligt med en kanin, ett djur hon aldrig haft.
– Så kom Ninen hit och då tänkte jag att "hon ska väl ha en kompis", kaniner bor ju gärna flera. Så då gick jag med i en massa kaningrupper på Facebook, och la ut att vi sökte en kastrerad hane och fick napp på Albin, som hon bor ihop med i dag.
Ninen var den första kaninen som flyttade in i Kaninhagen. Nu har hon många kaningrannar!
I och med Ninen och Albin började intresset för kaniner att växa hos Emma och styvdottern.
– Så sedan kom Hedda och Babsan hit, som bor inomhus. Jag fortsatte hänga på kaninsidorna och då insåg jag hur många kaniner det finns som behöver hitta nya hem. Det är barn som har tröttnat, skilsmässor och allergier. På senare år har ju min allergi försvunnit och nu känner jag att jag har tiden och att jag bor så pass bra att jag även har platsen, och då kände jag att jag kunde göra en insats.
Så såg "Kaninhagen" dagens ljus, efter att Emma pratat med sambon, som också tycker om djur och som gillar att bygga och fixa.
– Han gick med på det så länge som det är jag som har ansvaret, säger hon och skrattar.
Två okastrerade grabbar i varsin hage. Annars kan det bli problem.
Att bara ha ett stort hjärta för djur räcker dock inte för att starta en sådan här verksamhet, som drivs helt på ideell basis. Det finns regler för storlek på burar och så ska kaninerna ha daglig tillgång till hö, halm, mat och vatten. Till det kommer burar och stängsel, och kastrering av hanar.
– Att hålla kaniner kanske inte är superdyrt, men det får ändå inte dra iväg för mycket i kostnad eftersom jag tar allt ur egen ficka. Att hålla nere kostnaderna var en förutsättning för att starta igång, säger Emma Asplund Nyrén.
Emma gosar med alla kaninerna varje dag. "Kaniner är keliga, sociala varelser som behöver mycket kärlek", säger hon. Här med Romeo.
Då är det bra att vara engagerad – och envis.
– Jag är en sådan där som googlar sönder internet i jakt med på det billigaste. Jag är inte rädd att fråga, jag gör allt för att spara pengar, säger Emma och berättar om fynd hon gjort och även saker som hon fått av kompisar.
Lantbrukare på Vikbolandet har varit schyssta och bidragit med både halm och hö.
– Så nu har vi halva carporten full med halmbalar till vintern.
Emma och Smulan gosar.
Fullt är det också i kaninburarna på tomten. Tanken är att hitta nya hem till kaninerna. Men Emma har inte bråttom med det. Det viktiga är att det blir rätt. Den här gången.
– Man får adoptera för en liten summa. Pengarna går till att köpa nya saker, men även för att man ska tänka till innan. Jag skulle gärna ta en större summa, men tyvärr har inte kaniner det värdet, vilket man även ser på kattsidan om det saknas stamtavla. Det är det som ställer till det lite med kaniner, de är billiga att köpa, de är jättegulliga och söta och sedan upptäcker man att det kanske var lite mer jobb, eller att barnen tröttnar, säger Emma och utvecklar:
Smulan är en helsvart kanin. Emma ger alla kaninerna egentid varje dag.
– Man ser många som skriver det, att barnen har tröttnat, och det är tråkigt. Det är ju ingen leksak, det är ju djur. En kanin kan leva upp till tio år, så man får ta på sig ett ansvar som förälder. Sedan kan saker hända, som skilsmässor och allergi, och då går det ju inte alltid att behålla kaninen.
Teddyn Romeo är en riktig lurvboll. Och ett riktigt charmtroll, som ägaren var tvungen att lämna bort på grund av allergi. Nu bor han i omplaceringshemmet hos Emma, innan det är dags att flytta till ett nytt hem.
På de nya hemmen finns vissa krav:
– Ska jag hitta nya hem till de här så är det inte till de som vill "ge något åt barnen". Inte att det inte får finnas barn i familjen, men det ska vara tydligt att föräldrar tar ansvar. Det kan göra att det blir svårare att hitta hem, men de får stanna så länge det krävs. Jag tänker inte bara adoptera bort dem till vem som helst. Man vill ha det bästa möjliga för dem.
Omplaceringskatten Fridolf vill också vara med på bild! Han bor inomuhus, bland annat med kaninen Babsan.