Bygdens kanske största samlare minns tydligt sin första dyrgrip, som han fick en jul när han spelade julsånger för grannarna.
– Jag fick en mässingsklocka som jag kunde bygga kranar med. Så började mitt samlande, berättar Lars, som stämmer träff med SN:s reporter och fotograf vid Nykyrka, mellan Stigtomta och Vrena, som är honom en kär plats.
Området kring sjön Långhalsen, mellan Vrena och Råby har varit hans hemtrakter sedan han kom till en fosterfamilj som ettåring. Han växte upp på en gård, som enda barn i huset.
– De skämde bort mig som om jag vore deras egen.
Som femtonåring började han som smed i Vrena. Ingångslönen låg på 75 öre i timman och när han slutade som 20-åring hade han hela en krona. Smedens son var plåtslagare och hos honom jobbade Lars resten av sitt yrkesliv.
På fritiden har han skrivit dikter, spelat musik och fotat. Så pass att han sålde bilder till SN på 50-talet, berättar Lars.
Smedjan där Lars en gång jobbade är borta sedan länge, men minnena från den gamla tiden finns kvar genom alla de föremål han ömt bevarar.
– Bland annat samlar jag på vågar, den äldsta är från 1700-talet.
I samlingarna finns även en halmmaskin från Åsby gård i Stigtomta, som levererade hö till kungens hästar.
– Tre man pressade fyra malar i pressen, innan det kördes med häst och vagn till Stigtomta station.
En motor från G. Getzmanns mekaniska werkstad i Sundbyberg daterad 1901 har en särskild hedersplats.
– Det finns ingen som vet något om den här. Vi har försökt forska om den i tio år, säger Lars, som hittade den i en låda med motordelar i en vedbod vid Tärnö 1970.
Med hjälp av några lika intresserade vänner har han lyckats bygga om den hundraåriga motorn så att den fungerar än i dag.
Samlingen är för alla som intresserar sig för dåtidens torpare och bönder. Bakgrunden som smed och plåtslagare är av nytta när han tillverkar saker från smådelar av jordbruksmaskiner som hästen och oxen har dragit.
– Jag vill att folk ska lära sig något utav det här. Vi har lärt oss av dåtiden i nutiden. Det är så lätt att trycka på knappar och hitta allt i flimmerburken. Men det är ju vi samlare som ligger bakom att informationen finns.
– Mitt museum är inte färdigt ännu, det är lite rörigt. Men det är roligt att visa folk, när man har samlat så länge.