6 september 2015 var vi tusentals som samlades på Medborgarplatsen i Stockholm. Vi hörde statsminister Stefan Löfven ropa: ”Mitt Europa ska ta emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.”

Ja, vi hjälptes verkligen åt. Vi tog itu med det som behövde göras: Engagemang blomstrade. Vi hjälptes åt, som statsministern ville. Vi gjorde det tillsammans: föreningar, enskilda människor, gamla och unga. 

Fler invånare strömmade in. Sveriges skattebas blev större. Till och med statens budget kunde växa. Vilket jubelår det var, 2015! Men en del av oss suckade: De är för många, alldeles för många: 162 000. Siffran blev ett mantra ”vi ska aldrig tillbaka till 2015!”

Vi lärde oss ordet ”flyktingkris”. Men vems var krisen? Var det kanske egentligen deras, som statsministern talade om – ”människor som flyr från krig”? Unga människor från Afghanistan, som nu jobbar inom vårdsektorn? 2015 var bra för vår demografi.

Sen var det flera flyktingar som det gick snett för. Ibland blev det också tokigt i våra mottagningssystem. Men att kalla invandringen ”belastning” och ”kris”? Man skulle istället för belastning kunna tala om ”lättnad”. Och kris kunde kallas för ”möjlighet”. 

2015 gav oss människor, ofta unga, till de jobb som vi själva kanske rynkar på näsan åt. 2015 var en träning i solidaritet. Vi fick pröva vår anständighet och vår rättskänsla. 2015 kan vara en början: Det gick att göra gott. Vi skulle kunna komma ihåg detta. Kanske rent av göra om det!