Jag har med stort intresse följt, kalla det följetongen, om de fyra anställda inom hemtjänsten i Gnesta, som fick sluta, eftersom de enligt ledningen inte följt de rutiner som gäller och fått en mängd klagomål på sig.
I SN 29/1 "Hemtjänstpersonalen talar ut om konflikten" får vi för första gången höra den sparkade personalens egen utsaga kring allt som hänt. Hur tänker ledningen när man avskedar personal som bara följer uppsatta rutiner? Som gör sitt yttersta för att få till en förändring till det bättre? Varför informeras inte berörd personal direkt när de får en anmälan på sig, utan man låter det gå minst ett halvår innan det sker? Sedan får berörda parter inte ens chansen att försvara sig…
Vid ett tidigare möte mellan personal och ledning hette det att personalen gnällde och att de täta chefsbyten som varit kanske var deras fel. Det handlar inte om gnäll, utan om en vilja att förändra.
Som dåvarande arbetsmiljöombud stångade jag min panna blodig, för att försöka få till en dräglig tillvaro på arbetsplatsen. Man förstår ju varför ingen vill vara arbetsmiljöombud där.
Att hela tiden jaga tiden och ”skapa tid” för sitt arbete är inte förenligt med gällande lagstiftning. Till syvende och sist handlar det väl bara om en sak: pengar. Tänk då om de 1,6 miljoner som det kostade att köpa ut de fyra istället hade kunnat läggas på verksamheten…
All heder åt personalen som kämpar och sliter. Frågan är bara hur länge till? Jag höll ut i nästan 14 år, men jag hör fler och fler som kan tänka sig att göra som jag och byta karriär. Några har redan gjort det. Vad säger det om att vara en attraktiv arbetsgivare?
Jag hoppas att förhållandena någon gång ändras så personalen faktiskt kan jobba med hjärtat och inte efter kommunens tidtagarur och med bra chefer som de förtjänar.
Tyvärr förblir väl det bara en önskedröm.