När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag har växt upp i en trygg tillvaro i vår stad. Min vardag var likadan som många andra barns. Hemma hos oss talade mina föräldrar ofta om att alla människor ska behandlas lika, men också att alla ska vara med att bidra till samhället - efter förmåga. Det var ord som jag inte tänkte så mycket på förrän jag blivit äldre och börjat intressera mig för hur vår stad styrdes, av vilka och på vilket sätt. 

Efter ett liv, som till stor del präglats av politiskt intresse och engagemang, kan jag konstatera att de åsikter som mina föräldrar hade fortfarande gäller för mig. Jag vill att alla ska få ett gott liv. Det vi ser idag av tendenser till segregation i samhället tar jag helt avstånd från. Alla människor är lika mycket värda oavsett kultur, etnisk härkomst, sexuell läggning eller ekonomisk status. 

Om vi, istället för att titta snett på de som ”inte är som vi Svenssons”, tar kontakt, så kommer vi att upptäcka att de och vi har många beröringspunkter och att de, som vi, har ett vardagsliv att leva. Det gäller både de som finns i vår stad och de som kommer hit av andra skäl, kanske att de har flytt från förtryck och våld. 

Vårt samhälle är starkt, det har tagit generationer att bygga och det ska också kunna inrymma de ”nya svenskar” som kommer. Det var inte länge sedan som vi kunde nämna ”utsocknes” som några som inte hörde till oss. Då kunde det gälla ett annat landskap, idag gäller det en annan världsdel. Men tanken om att alla ska behandlas lika gäller fortfarande.