I SN 21 maj lägger Gunnar Hökmark fd moderat EU-parlamentariker fem förslag för framtidens klimatpolitik. Budskapet är att den nödvändiga omställningen måste ske i globalt samarbete och att ”demokrati, marknadsliberalism och global öppenhet kommer att rädda oss” genom att vi ”tillsammans utvecklar den smarta klimatteknik som behövs”.

Det kan förefalla som kloka tankar, men Hökmarks budskap kan lätt uppfattas som att det inte brådskar för Sverige att minska utsläppen i väntan på att det globala samarbetet skall rädda oss.

Den bistra verkligheten är att det globala utsläppsutrymmet för koldioxid, räknat från 2020 är c:a 550 Gton. Med hänsyn till att de rika länderna har lägre andel av utsläppsutrymmet enligt Parisavtalet, kan Sveriges andel uppskattas till 320 Mton enligt Klimatledarskapsnoden vid Uppsala universitet. Det globala samarbetet innebär att Sveriges uppgift är att begränsa våra ytterligare utsläpp inom den ramen. Alla - nationer, kommuner, företag och enskilda - måste minska utsläppen drastiskt under de närmaste decennierna. 

Visst måste omställningen ske under demokratiska former, men det kommer då krävas politiskt ledarskap och mod för att sälja in budskapet att de olägenheter av olika slag som omställningen innebär, är nödvändiga med hänsyn till kommande generationers livsmiljö. Det duger inte för svenska politiker att skjuta över ansvaret till en diffus global nivå. De som tar klimatfrågan på allvar måste ta fram en konkret plan för hur den svenska omställningen kan genomföras. Det borde gjorts långt tidigare!