Annie Lööf har nu avgått som partiledare för Centerpartiet och i media diskuteras hennes eftermäle. Det lär nog inte bli så nådigt. Under sina elva år på posten så lyckades hon nästan halvera Centerns väljarstöd och det är väl en bedrift i sig. Och vad värre är: partiet är isolerat på vänsterkanten. 

Hon slutade som en förlorare i politiken. Hon yrade någonting om ”den breda mittens politik” som ingen köpte. Annars var globalism – genusideologi och politisk korrekthet hörnstenar i hennes politik. Det köpte inte heller väljarna. Framför allt inte – verklighetens folk – landsbygdens väljare. Verklighetens folk på landsbygden är konservativ i sin grundinställning. De vill ha trygghet och tradition. Alltså långt ifrån den politik som A. L. förespråkade. 

Förr var centern borgerligt och hade en konservativ grundinställning som tilltalade småfolket på landsbygden. Men det var på Thorbjörn Fälldins tid och det är ljusår mellan A. L. och politiken som Fälldin förde. 

Eftervärlden kommer att minnas hennes märkliga uttalanden som till exempel att Sverige skulle kunna ha en befolkning på 30–40 miljoner invånare. Öppna gränser alltså. Men var skulle dessa människor bo och vilka jobb skulle de ha? Det fick vi aldrig veta. 

Har Centern överhuvudtaget någon funktion i dagens svenska politik? Vi har redan ett Miljöparti som driver fundamentalistisk klimatpolitik. Det finns redan ett Vänsterparti som driver identitetspolitik in absurdum. 

Nej, A. L. är ett tragiskt exempel i tiden hur politiker lämnar verkligheten därhän för att hävda sina egna egoistiska och ideologiska nycker som är fullständigt orealistiska, och skadliga för land och folk.