”Vi ska aldrig komma tillbaka till 2015” säger många. Man syftar på ”flyktingkatastrofen” den hösten. Vårt land har sedan dess slimmat asylinvandringen rejält. Nöjt noterar regeringen att vi nu har ett regelverk, som kanske är rent av Europas ”stramaste”. Före 2015 handlade stoltheten om att vi var en ”humanitär stormakt”. Jämfört med flyktingarnas egen situation 2015 var kanske vår svenska katastrof något blygsam. Allt är relativt.
Nu hävdar någon att "Sverige är fullt". Någon annan ropar "Stäng gränsen". Nästan alla tycks vara överens: Europa ska nu i princip stängas för gott. Vi ska nu vara en ”gated community”. Visbys gamla ringmur ska omfamna en hel världsdel.
Två bekymmer kan lyftas fram. Det första gäller den nya flyktingkategorin: Klimatflyktingvågen som breddas och djupnar i världen. Bangla Desh sjunker så sakteliga i havet. Öar i Stilla havet finns inte längre. Sahara växer. 2018 flydde 17 miljoner människor. Delar av vår planet drunknar eller torkar. UNHCR bedömer att 250 miljoner är på flykt om 30 år. Allt är som sagt relativt. Hur full är den Lycksalighetens Ö, som Europa ska ha för sig själv? Till 2016 kunde man pröva asylskälet ”övriga skyddsbehövande”, t ex flyende undan naturkatastrofer. Detta motiv har vi strukit. Migrationsverket har ingen plan för den riktigt stora katastrofen. Den har vi ställt undan, så länge.
Det andra bekymret gäller våra svenska stuprör: Vi har ett som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har hand om. Flyktingarna rinner ner i Migrationsverkets överfyllda (?) stuprör. Det tredje röret hanteras av ”miljöfrågan” med dess olika organ. Alla tre måste nog komma varandra närmare. Samverkan är inte alltid Sveriges bästa gren.
Framtiden lär, som nu, handla om våra etiska överväganden. Vår förmåga till helhetssyn på vår enda planet. Våra moraliska kompasser, gärna samordnade.