Granar i Janstorpsskogen är angripna av granbarkborren, lika dödlig för Sveriges granar som covid-19 för människan. I pandemin har vi nödgats till ingrepp och begränsningar. För hotad natur, skog. Känt bot är avverkning av drabbad gran. Det är min verklighetsanknytning till skillnad från Sven Jonsson (S.J) i SN 19/10 som ser bot som vandalisering.
Det är klokt och miljöanpassat att låta hyggesrester ligga kvar för mullbildning. Det är att komma naturskog så nära som det överhuvudtaget är möjligt vilket S.J verkar sakna blick för. Om S.J och Naturskyddsföreningen har bättre bot mot granbarkborren så fram med det istället för ert verklighetsfrämmande gnäll. I mitt inlägg visade jag konkret på några pågående hot mot skogen vilket S.J sorgfälligt undviker, eller kanske inte begriper.
”Janstorpsskogens naturreservat” är inte annat än ett gravt urbaniserat trädplanterat område, illa svårt röjt för S.J:s bekvämlighet med bilparkering, rast- och grillplatser, breda anlagda stigar, vägvisning m.m. alltså så långt från naturskog som det går att komma. I sådan skog är bekväm framkomlighet för den urbaniserade rejält begränsad.
Jag har intet emot urbana rekreationsområden, de är t.o.m. nödvändiga men kalla det inte skog ty i skog är S.J lika illa vilsen som någonsin Naturskyddsföreningen. Vet ni vad naturskog är?
Vårt samhälle är i trängande behov av skogsprodukter. Därav planterad skog. I dag brist på skogsprodukter. Har inte S.J nytta av skogsprodukter?
Läs Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, om nunnekriget så får S.J bättre begrepp om skog, dess liv och sägner.