Så var det dags igen: såväl finansminister Damberg som statsminister Andersson vill se en ”beredskapsskatt”, för att förstärka vår sedan länge eftersatta svenska försvarsmakt. En ny skatt föreslagen av sossar – ”den såg vi inte komma”, hade jag sagt om jag varit mera ironiskt lagd.

Det krävdes alltså ett uppblossande, brutalt krig i vårt närområde, för att det (S)-parti som styrt Sverige i snart åtta år skulle bli plågsamt medvetet om sina försummelser och nu springer som yra höns och ropar på än det ena och än det andra. Men en nationalstats fundamenta är och förblir två: det långsiktiga upprätthållandet av yttre och inre säkerhet. Utan dessa kommer staten helt enkelt inte att överleva. Att nu föreslå ännu en skattepålaga för något som ALLTID ska vara en av statens två huvuduppgifter, samt överst på den finansiella prioriteringslistan, visar vidden av misslyckandet hos Andersson och före henne Löfven.

Om (S)-regimen nu inför en ”beredskapsskatt” – trots att vi redan innehar mer eller mindre världsrekordet i skattepålagor – vad kommer då sedan? En ”lag-och-ordnings”-skatt, för att försöka återta de hela stadsdelar vi under 2000-talet förlorat till den organiserade brottsligheten? Och väntar där bortom en integrationsskatt, en rättssystemskatt, en livsmedelsförsörjningsskatt, en infrastrukturskatt och en energiproduktionsskatt? Möjligheterna för en tafatt socialdemokrati torde vara oändliga.

Vårt regeringsparti måste helt enkelt lära sig att prioritera om bland statens åligganden, och att skära ned på oviktigare ting; låt mig till att börja med föreslå familjeveckor, katträkning, genusneutrala toaletter, kritisk vithetsteori, donationer till korrumperade diktaturer i tredje världen och bidrag till allehanda föreningar med tveksam demokrati- och kvinnosyn. Och om firma Andersson & Damberg nu inte visar sig den uppgiften vuxen, ja, då ska vi i september byta ut dem mot andra personer som är det.