Läste i SN (4/1-25) om nytt år och stålbadet som väntar inom vården. Det väntas ”stora strukturella förändringar”.
Jag fattar att det måste sparas och effektiviseras. Men det finns en gräns för vad människan orkar. Jag fattar inte hur svår denna ekvation är: fler människor i Sverige= fler sjuka och vårdbehövande. Inte rocket science direkt.
Hörde av personal i en korridor på en vårdcentral hur stressade de var, att de inte hann med vad som skulle göras och att de funderade på att byta arbete för att de inte orkade. Detta upplevs alltför ofta inom vård, skola och omsorg, äldrevård m.fl. instanser. Organisationerna är redan så slimmade att det finns ingen mer luft att ta bort. ”Någon” finns inte längre. Människor ska inte behöva dö inom vården för att de inte får hjälp. Behovsbarn som enligt lagen ska få hjälp får inte tillräckligt för att klara skolan. Personal räcker inte till, specialpedagoger saknas, kuratorer saknas etc. En sjukskriven person med stort rehab behov behöver också hjälpen, den har svårt att ta sig runt till andra städer för att hjälp saknas.
En kort signal i detta är att flytta inte till Nyköping och framförallt om du gör det, bli inte sjuk. Ha heller inte problem inom skolan med resursbehovs elever. Det finns inte personal och resurser för detta. Signal till arbetstagarna: spring så fort ni bara kan.
En dag tar det stopp. Det finns de som redan krockat.