Nu i dagarna sätter många lärare betyg. Elever får sina slutbetyg från gymnasiet som i många fall är avgörande för chanserna att antas till högre utbildning. De legitimerade lärarna har en examen från högskola eller universitet vilket ger staten utmärkta möjligheter att ge lärarna utbildning i betygssättning. Staten ger också, genom Skolverket, lärarna tillgång till olika sorters bedömningsstöd som ska stödja betygssättningen. De mest kända av dessa är de obligatoriska nationella proven som tar mycket tid i anspråk. I årskurs 9 så skriver varje elev nationella prov vid 13 olika tillfällen under läsåret.
Hur likvärdig är då betygssättningen? Inte särskilt, visar det sig för den som intresserar sig för betyg och bedömning. En titt i Skolverkets statistik visar att betygssättningen varierar kraftigt mellan skolor när man jämför resultat på nationella prov med betyg. Det finns systematik i avvikelserna. Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, har visat att friskolor som grupp sätter högre betyg än vad de kommunala skolorna gör. Att friskolor kan tjäna pengar genom att sätta för höga betyg kan vi tacka regeringen Bildt för som drev igenom friskolereformen 1992.
I rättvisans namn ska sägas att det finns andra problem med betygssättningen. De målrelaterade betygen, som vid införandet stöddes av både socialdemokrater och moderater, är ett sådant. Dessa betyg ansågs tidigt mindre lämpliga för urval.
Men vi kan inte komma ifrån, att de glädjebetyg som kommer sig av konkurrens mellan skolor, är en produkt av flummig borgerlig skolpolitik.