När det är som värst är det egentligen inte som värst. Det kan bli värre.
Även för den som lever i Indien. Det är faktiskt sant. När fåglar föll från himlen i 50 graders värme då var det svårt, speciellt för alla som lever där, men värre kunde det bli. Mycket värre. Det var alltså inte som värst. När Bangladesh låg till en tredjedel under vatten var det svårt. Likväl kunde det ha varit värre. Så är det. Det outhärdliga visar sig – ännu än gång – vara uthärdligt.
När den ryska militären väljer att skjuta mot civila mål i Ukraina så att barns kroppar slits sönder av bombernas kraft, ja då kan det faktiskt bli värre. Det vet alla. Men det är – i alla fall – som om det är det värsta som kunde hända. Därför är det svårt att sova om natten. Man tycker att det är så in i helvete fel det som händer; man bli arg för att de väljer att skjuta mot civila mål. Det gör ont i ens själ.
Även i den ryska själen gör det ont. För kom inte och säg att ryssar saknar själ. För ingen ryss med frisk själ skickar bomber mot ett brödrafolks barn. Endast en själ som blivit korrupt kan göra det. En vars själ som blivit vanställt av obegripligt maktgiriga drömmar. En som inte kan identifiera sig med lidandet hos barn.
Då först är det kanske som värst.