Kära Annika Lundström!
Du hade tråkigt på mötet med Kyrkofullmäktige! Vi som var där som åhörare hade inte tråkigt! Vi hade hög puls nästan hela tiden.
Vi har under en längre tid med förskräckelse, sorg och förtvivlan följt nedmonteringen av Trosa församling. Vi har förstått att detta styrts av en liten grupp kvinnor i Kyrkorådet, som orsakat mycket lidande för många människor i Trosa. Personal inom församlingen har mått dåligt, sagts upp, mobbats och drivits till sjukskrivning. Verksamheten fungerar inte längre, den är beroende av hjälp utifrån! Varför? Vad var meningen med allt detta och hur mycket skulle det få kosta (inte endast i pengar)?
Vid visitationen nyligen kunde vår biskop konstatera att tillståndet i Trosa församling inte var bra – därav visitationen. Han bad Kyrkorådet att slå av på takten, besinna sig, inte göra fler nyordningar. Men det undgick tydligen Kyrkorådets AU, som dunkade på i samma takt och bl.a. ville förvandla musiklivet i Trosa kyrka.
Vid ett möte med dagordning finns inte mycket utrymme för att uttrycka förtvivlan över sakerna tillstånd. Ingen uttryckte missnöje med hur styrelsen skött ekonomin. Men att neka styrelsen ansvarsfrihet är mycket allvarligt och det var väl det enda sätt man kunde uttrycka missnöje på!
Jag tyckte inte att det var tråkigt och sorgligt – jag jublade! Äntligen ett sätt att uttrycka att man tyckte att något var väldigt fel! Kanske berodde nekandet av ansvarsfrihet på just det du säger – ledamöterna var engagerade! Det som tycks saknas hos dem som orsakat detta kaos i Trosa kyrka är just empati, engagemang, förståelse för människor – inte bara för siffror! Mycket har blivit fel, väldigt fel och vi är många som hoppas att det inte är för sent att få rätta till åtminstone en del av de misstag som begåtts, vrida klockan halvvägs tillbaka!