I det offentliga rummet påstår kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Sophia Jarl (M), att jag som kulturarbetare tillhör en elit som är en del av det bortskämda Sverige. Tydligen har jag haft ett livslångt privilegium som i mångt och mycket bekostats av skattekollektivet. Något som tyvärr undgått mig genom mina verksamma år.
Socialdemokraterna införde under en tid ett så kallat startbidrag för handikappade för att underlätta skapandet av egna företag. 1970 sökte jag denna hjälp men fick avslag med motiveringen att mitt företag långtifrån skulle kunna bli lönsamt. I 25 år drev jag mitt olönsamma företag. Utan skryt vill jag påstå att ett stort antal människor haft nytta av och glatt sig över mina arbeten.
Det har varit ett privilegium jag gett mig själv att satsa på något som jag trott på och som även varit av betydelse för andra. Det är ett livsval som många gånger inneburit dubbelarbete för den egna försörjningen, ekonomisk osäkerhet och en mycket liten pension.
Vårt regionmuseum har som gåva fått överta min gedigna boksamling med många eftertraktade och begärliga utgåvor. Just nu står jag i begrepp att överantvarda min välordnade bildsamling med ett stort antal urkunder och arkivalier av berömda bildskapare.
Man brukar säga att människor som hamnat i depression och uppgivenhet behöver något som kan ingjuta hopp tills hon är stark nog att bära det själv. Det har jag otaliga gånger fått erfara genom den hjälp vi har kunnat erbjuda prao, praktikanter och volontärer.
Det är likadant med samhällen. Också samhällen behöver hjälp med att bära sitt hopp. Jag undrar om det inte hör till kulturens viktigaste uppgift, nu och i framtiden.
Inför makten förlorar klokheten sina vapen.