Att vi gymnasieelever återigen ska påbörja distansundervisning väcker stora känslor hos många. Att regeringen inte förstår hur jobbigt detta är för oss elever är väldigt frustrerande. Samtidigt som det finns en mängd andra åtgärder som skulle kunna minska smittspridningen. Att införa allmänna beslut om ansiktsmask som andra länder infört. Att stänga gränsen och stoppa flygtrafiken, vilket skulle hindra onödigt resande. Att man inte får lämna sin region. Tillsätta fler bussar och andra medel inom kollektivtrafiken. Att se över idrottsverksamheten som är i fullgång, vilket nu bara är förnedrande.
Det finns en mängd olika saker för att minska smittspridningen men ändå beslutas det om att stänga skolorna. Vilket inte bara kommer att stressa eleverna utan även kommer minska elevers sociala liv. Det kan resultera i problem längre fram i livet. Hur tänker ni att eleverna utan ett fungerande kontaktnät ska orka ta sig igenom detta? Min skola har redan vidtagit åtgärder men detta blir en ytterligare utmaning för såväl elever som lärare.
Jag har försökt tänka på anledningar till denna skolstängning. Kanske ses vi som en typ av syndabockar, som festar och smittar varandra. Men att anse det är i min mening bisarrt. Att vi ska hindras från en gymnasietid som någorlunda ska fungera och vara den bästa i våra liv. Nej, då hindras vi inte bara av en pandemi utan även av en skolstängning.
Anledningen till att många länder bojkottade Sverige under våren, sommaren och början av hösten var inte på grund av att Sverige stängde sina skolor försent. Utan för att det var den ända åtgärden som gjordes. Att uppmana folk att arbeta hemifrån fungerar inte då arbetarna behöver vara på plats. Men att vi inte behöver ha verklig kontakt med klasskamrater och lärare är också fel. För att vi ska lyckas få en bra utbildning. För att vi ska kunna komma in på arbetsmarknaden, och för att vi ska kunna vara Sveriges framtid kan vi inte få leva ett liv utan krav. För distansundervisning innebär annorlunda krav. Vi kan i stort sett sova hela dagen om vi skulle vilja, utan att lärarna märker det. Fuska på prov blir en barnlek.
En situation där det blir tydligt att det är gymnasieskolorna som inte är det stora problemet är att vi faktiskt träffar samma personer varje dag. I kollektivtrafiken trängs vi med främlingar. Vad är felet? Hur har Sverige tänkt?