Herrens vägar äro outgrundliga. Liberalernas vägval är obegripligt. Att Liberalerna vill se en moderatledd regering är inte konstigt. Så har det alltid varit. Frågan är bara till vilket pris. Det vägval som Liberalerna nu antagit, innehåller totalt oförenliga ståndpunkter. Det är lovvärt att Liberalerna säger sig vilja komma bort från ”beröringsskräcken”. Man säger sig kunna samarbeta både med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna(SD), men inte Socialdemokraterna. Må så vara att man idag ogillar januariöverenskommelsen. Men man har samtidigt intygat att man genom den fått igenom mer liberal politik, än under borgerliga regeringar.

Hur ett parti som vilar på liberala värderingar anser sig kunna bygga regeringsmakten genom att luta sig mot ett ickeliberalt parti som SD, utan att sälja sin själ, går inte. Att dessutom tro att SD passivt stöttar en borgerlig regering, utan att få inflytande över budgeten, är oförlåtligt naivt. SD motarbetar aktivt allt vad de liberala grundvärderingarna står för. Det var detta faktum som Jan Björklund insåg när han sa klart nej, till ett samarbete med SD. Liberalerna förväntar sig dessutom att Centerpartiet (C) ska backa upp deras linje. Samtidigt som C har varit och fortfarande är, extremt tydliga med att ett samarbete med SD är uteslutet.

Även om frågeställningen kan verka smått konspiratorisk så undrar jag ändå – ”vill Liberalerna inte vara ett riksdagsparti efter nästa val?”. Om det är deras mål, då förstår jag deras vägval. Förmodligen är C det parti som gynnas mest av Liberalernas utspel. En sann övertygad liberal kommer rimligen att lägga sin röst på C.