Sitter på kammaren och funderar över hur vi klarade av saker innan Facebook fanns. Det finns en grupp som heter ”Du vet vad som händer i och omkring Nyköping”. En utmärkt grupp där invånarna delar med sig av diverse matnyttigheter. Det är tips om ditten och datten. Många som har funderingar och frågor. Det kan röra sig om nyslungad honung som är till försäljning. Någon vill ha tips på ett mysigt café. Någon har tappat bort sin nyckel. Någon annan som har hittat en nyckel. Allt detta är såväl relevant som nyttig information.

Men så har vi en grupp som kommer med svårbegripliga inlägg. Inte för att det är svårt att förstå vad de skriver, utan varför de väljer att publicera sina innersta tankar för en mångtusenhövdad publik. Det är inlägg av karaktären ”Var det nån mer som hörde smällen nyss? Vet någon när Nyköpingshem slår på värmen i lägenheterna? Jag har Telenor som mobilleverantör men jag har ingen täckning. Vems bil blev just uppeldad i xxxxxxx? Finns det någon som utför energimassage i Nyköping? Varför ser jag en massa blåljus? Vet någon när bussen till Brandkärr går? När stänger Coop?”

Listan kan göras hur lång som helst. Svaren finns som regel ett telefonsamtal eller en Googlesökning bort. I stället för att ta reda på svaret så förväntar man sig att någon annan ska göra jobbet. Märkligt. Det får mig osökt att tänka på han som påstod att han istället för att använda sig av FB gick omkring på gator och torg och skrek ut sina frågor och funderingar. Han fick snabbt tre följare, en psykolog och två poliser.