I dessa dagar då samhället skakas i sina grundvalar av ett virus som drabbar miljontals människor och som, vare sig man drabbas direkt av själva viruset eller i andra hand av de konsekvenser som alla restriktioner ger, så är det nödvändigt att försöka lindra följderna så långt det går. Viruset ser inga gränser, varken mellan länder, människor, fattiga eller rika, omsorgspersonal eller företagare. Därför är det nödvändigt att förstå att det endast är tillsammans och med ömsesidig respekt för varandra som vi kan mildra verkningarna av virusets härjningar och så småningom ta oss ur dess grepp.
Just nu kostar verkningarna samhället rent ofantliga summor i form av kostnader för vården och hjälp till företagen för deras överlevnad. I detta läge frågar sig många varför staten och kommunerna använder så mycket pengar och resurser för att rädda privata företag. ”Borde inte företagen få klara av krisen själva, varför ska statliga medel gå in i företagen?”
Svaret är egentligen rätt enkelt, det är nämligen företagen och företagarna som skapat dessa statliga medel och om dom inte räddas nu så kommer inga statliga eller kommunala medel att genereras i framtiden. Stat, regioner och kommuner skapar inga egentliga ekonomiska tillgångar i samhället men deras verksamheter är nödvändiga för att samhället ska fungera och dom är också nödvändiga för att företagen ska fungera.
Det finns alltså ett ömsesidigt beroende mellan företagen och den så kallade välfärden, inget skulle fungera utan det andra.
Visst kan man diskutera hur mycket staten ska ta av våra gemensamma skattemedel och hur mycket staten måste låna upp i utlandet för att våra företag ska överleva men som sagt, företagens överlevnad är en förutsättning för att vi ska kunna ha någon välfärd kvar överhuvudtaget.