Lämnar Glasgow och klimatmötet Cop26 bakom mig med tidigt morgontåg till London och vidare hem till Trosa. Under några dagar har jag besökt staden mot vilken världens strålkastare riktas under två veckor. Vilka mentala avtryck tar jag med till klimatarbetet i Trosa kommun? Klimatkonferensen samlar beslutsfattare, vetenskap, näringsliv, organisationer och allmänt engagerade och frustrerade personer från väldigt många länder. Då överläggningar pågick mellan ländernas delegationer fanns en uppsjö av möten arrangerade av olika organisationer. De handlade om klimaträttvisa, om fördelning av jordens resurser och hur ett ändrat klimat påverkar människors liv långt från utsläppskällorna. Från det lokala till det globala. 

Utmed floden Clyde går en strandpromenad. Det brittiska regnandet gjorde dock promenaden mindre njutbar. Vid kajkanten fanns en rad neonklädda människor och fordon redo att gripa in ifall någon olycka skulle hända vid floden. Varje dag krävdes ett nytt Covid-test med pinne i näsan. Vi köade för feberkoll och märktes med färgade band när allt var okej. Det var en enorm mobilisering för att hålla pandemin i schack. Vi är så rädda för olyckor och att något ska skada människor här och nu. En omsorg jag naturligtvis uppskattar men när vi samtidigt påverkar klimat och natur och därmed undergräver möjligheterna för människor som vi inte träffar och som inte ens är födda, blir omtanken ytlig och falsk. 

Jag reste till Glasgow och COP26 för att få energi och pepp, möta engagerade människor med andra förutsättningar och där klimatfrågan diskuteras och påverkar människor på olika sätt. Med mig från Glasgow till kommunfullmäktige och klimatarbete i Trosa kommun är att vi i inte alls ska vara nöjda. När världen siktar mot 1,5 grader har vi förtroendevalda (ett vackert ord), vi som fått medborgarnas röster, ett ansvar att på ett betydligt mer kraftfullt sätt gå från ord till handling.