Som äldre är jag och maken ganska isolerade från ”det vanliga livet”. Vi träffar inte släkten mer än korta stunder och på avstånd. Samma sak gäller för möten med vänner och bekanta.
Vi är inte längre lika aktiva i föreningslivet och även om vi är med digitalt, så har debattintresset falnat en hel del. Att kunna ses fysiskt är ju oöverträffat, alla samtal och diskussioner blir mycket enklare än det är just nu.
Är då pandemin bara av ondo? Jo det är den förstås eftersom människor blir isolerade, många blir sjuka och kanske också dör. Men så här i vårdagar, när solen skiner och vårvinden blåser så går mina funderingar åt ett annat håll.
Jag upplever att vi bryr oss mer om varandra, vi får samtal och vi ringer och kollar hur någon mår, vi ses på avstånd och utbyter erfarenheterna av årets strapatser. Framför allt talar vi om alla träffar vi ska ha när det blir sommar och pandemin förhoppningsvis klingar av.
Kan det vara så att denna instängdhet skapat en större solidaritet mellan oss människor? Vi har tvingats till både tålamod och viss ödmjukhet inför en ”övermäktig fiende”. Jag vill hoppas och tro att det är så.
Min förhoppning är att den solidaritet, som jag upplever har kommit fram under pandemin, även ska fortsätta i samhället under kommande tider.
Det är ju tillsammans som vi skapar den verklighet vi vill ha, med solidaritet och omsorg om varandra.