De flesta politiska partier i vårt land tävlar nu om att smalna av invandringen till oss. Att påstå att invandringen är en nödvändig resurs är idag en utmaning som kan ge dödshot. Den ”humanitära stormakten” Sverige har på sex år rasat till bottenskiktet inom EU:s ranking av internationell solidaritet.
”Solidaritet” har varit ett grundvärde inom socialdemokratin. Har (S)regeringen nu förlorat fotfästet? Frågan om en liten grupp afghanska tolkar, som tjänstgjort för svenskar som arbetat i Afghanistan, blev för svår för justitieministern, det vill säga regeringen: Inte kan vi väl, som oppositionspartier hävdar, ge dessa tolkar, som nu lever i skräck för talibanernas utrensningar i deras hemland, skydd här i vårt land? Till slut ger ministern upp och ska nu försöka leta upp tolkarna.
Har vårt rikspolitiska käbbel bidragit till att vi nu förlorat förankringen i de värderingar som genom våra lagar och ordningar kunnat ge stadga och gemensam tillit i vårt land? Är den etiska kompassen borttappad? Har våra generaliserande systembyggen gjort oss blinda för individers livsvillkor och ”särskilt ömmande” omständigheter? Är vår regerings valhänta handlande kring ett fåtal personers livsviktiga arbetsinsats som tolkar, nödvändiga för våra egna medborgares uppdrag, ett skrämmande exempel på glappet mellan vår moraliska bas och vår oförmåga att ”göra undantag”?
Socialdemokratin är historiskt ett uttryck för insikten att vi människor är gemenskapsvarelser. Vi är till för varandra, mest när vi ser varandras utsatthet och livsfara. Vet hut nu, sosseregering!