Sverige har länge präglats av en öppenhet som vi varit stolta över. Men de senaste årtiondena har denna öppenhet övergått i något som till och med ansvariga politiker definierar som naivitet.
Med i princip öppna gränser, hundratusentals samordningsnummer som aldrig kontrollerats och växande parallellsamhällen, har vi förlorat kontrollen över vilka som faktiskt befinner sig i landet. Det är hög tid att vi ser verkligheten i vitögat och tar tillbaka kontrollen.
I flera europeiska länder, exempelvis Spanien, Belgien och Tyskland, råder en skyldighet att kunna legitimera sig vid förfrågan från myndigheter. Detta är ingen kontroversiell fråga där – det handlar om trygghet och rättssäkerhet. I dessa länder är det självklart att den som inte kan visa vem den är heller inte får tillgång till samhällsservice. Det är en enkel och logisk princip som borde vara lika självklar i Sverige.
Men i stället för att diskutera konkreta åtgärder, som införandet av obligatorisk legitimation, fastnar vi i politiskt tjafs om informationsplikter, angiveri och andra symboliska frågor. Varför inte införa en regel där ingen får tillgång till bidrag, sjukvård eller andra tjänster utan att först kunna styrka sin identitet? Det skulle effektivt minska utnyttjandet av vårt välfärdssystem och sätta stopp för skuggföreteelser som svarta arbetsmarknader och falska identiteter.
De som motsätter sig detta argumenterar ofta för mänskliga rättigheter och rätten till integritet. Men är det verkligen rimligt att integriteten hos den som vistas här illegalt ska väga tyngre än medborgarnas rätt till trygghet och rättvisa? Legitimation handlar inte om att övervaka människor, utan om att skapa ett fungerande samhälle där regler gäller lika för alla.
Vi har inte råd att vänta längre. Sverige behöver ett system där legitimation är en förutsättning för samhällsservice. Det är inte bara en fråga om kontroll – det är en fråga om ansvar för vårt lands framtid.