I 40 år har jag haft anhöriga som arbetat på Sörmlandskustens räddningstjänst och jag har sett den ena omorganisationen efter den andra. Räddningstjänsten måste utvecklas precis som alla andra arbetsplatser, det är jag helt införstådd med. Men varför måste brandförsvarets förändringar nästan alltid bli försämringar?

Jag står maktlös bredvid och ser hur dessa förändringar påverkar både mina anhöriga och deras kollegor negativt och det är så sorgligt. De valde en gång detta yrke bland annat för att de älskar att hjälpa andra människor och de sätter sig själva och sina familjer åt sidan för att göra nytta i akuta situationer. Det valet innebär inte per automatik att de ska behöva stå ut med vad som helst hur länge som helst.

Räddningschefen på Sörmlandskustens räddningstjänst säger gång på gång att brandmännens mående inte påverkar andra medborgare. Lite krasst kan man tolka det som att alla vi som är till exempel barn, sambos, fruar, män, föräldrar, syskon eller vänner till brandmännen inte är medborgare. När en konflikt har pågått i flera år på en arbetsplats (så pass att personalen blir sjukskriven och/eller säger upp sig) är det självklart att det påverkar oss andra också!

Som anhörig ser jag stolthet och arbetsglädje försvinna och istället ersättas av ett tvivel på om det verkligen är värt att offra mer av sin egen hälsa och familjens mående. Om Nyköpings kommun vill ha kvar några välmående, arbetsförmögna invånare så är det hög tid att ta sitt arbetsgivaransvar nu. En bra start på det vore att tillsätta en ny räddningschef.