För precis ett år sedan gick vår pappa bort i cancer. Han var pigg och frisk och hade inte behövt nyttja vården i någon stor utsträckning. Plötsligt under hösten fick han ont i ryggen. Smärtan blev snabbt värre och då började kampen med vården. Vid en vårdcentral i Sörmland bollades pappa fram och tillbaka mellan olika läkare, det var dålig uppföljning när prover hade tagits och den medicinering han ordinerades fungerade inte och följdes inte upp. Att pappa fick olika läkare varje gång berodde på att han var född i början av april och blev insorterad i facket ”hyrläkare”. Det var den förklaring vi fick när vi efterfrågade en ”husläkare”. Att byta läkare vid varje besök, innebar att ingen såg försämringen hos pappa, varje besök började från ruta noll och det gick bara att söka vård för en sak i taget.
Är det rätt att bli tilldelad läkare utifrån när på året som man är född och inte utifrån vilken typ av vård man har behov av?
Inte förrän vi hade tagit pappa till akuten, kontaktat högsta ledningen på vårdcentralen, började det hända något. Pappa fick en läkare som var specialist på äldre och ett ”uteslutningsprogram” påbörjades för att kunna ställa en diagnos. Men det tog väldigt lång tid mellan alla olika tester. Pappa mådde så dåligt och hade fruktansvärt ont, då är varje dag, timme och ibland minut väldigt lång.
Vi frågade om pappa kunde få en remiss till lasarettet för att ta prover och snabbare fastställa en diagnos. Men enligt två oberoende läkare på vårdcentralen var pappa inte tillräckligt sjuk. Det var tre veckor innan pappa gick bort.
När är man tillräckligt sjuk för att få remiss till lasarettet?
Till sist bedömde vi att pappa var så dålig att han fick ta ambulans in till lasarettet.
Pappa fick samma dag göra en magnetröntgen och det konstaterades att han hade en tumör på bukspottkörteln, metastas i levern, en påbörjad metastas i mjälten samt en propp i lungan. Det fanns inget att göra. Efter att i ett par månader kämpat med att få en diagnos och utifrån den en skälig vård, så satt vi nu med den i knät. Men inte en diagnos vi hade väntat oss. Pappa önskade sig två till tre år. Han fick två veckor.
Såklart ställer vi oss frågan vem vården är till för? Om det hade varit den kvalitet på vården som är skälig så borde väl tumören upptäckts tidigare och en anpassad vård satts in? Hur kan vi lära av en sån här händelse för att förbättra vården så att man som patient får den vård man är behov av, den dag man behöver den?