Som sjukpensionär är man redan andra klassens medborgare i många sammanhang. Det är ett stigma. Inte minst då det gäller att hitta en bostad att hyra. Den bittra erfarenheten gjorde jag nyligen, då jag efter tjugotre år som hyresgäst i samma hyresrätt, men med olika hyresvärdar, önskade byta till en mindre lägenhet på grund av hyreshöjning efter stambyte och i många fall helt onödig renovering.

Trots att jag aldrig missat att betala hyran i tid, anser hyresvärden att jag har för låg inkomst för att få hyra en mindre och billigare lägenhet av dem, det vill säga en etta. Logiken i detta är svår att förstå, då jag redan hyr en tvåa med ännu högre hyra. Andra privata hyresbolag ger samma svar. För att hyra lägenhet av dem måste man ha en viss inkomst. Även en etta är för dyr för en sjukpensionär. 

Frågan man kan ställa sig är var man ska bo när man inte anses kunna betala hyran för en etta (trots att man bevisligen betalat hyran i tjugotre år och dessutom saknar betalningsanmärkningar). Det råder avtalsfrihet, upplyser Hyresgästföreningen mig om, men jag undrar ändå om man som privat större hyresvärd kan sakna allt samhällsansvar.