Det är så mycket åsikter och påståenden hela tiden, hur man ska vara och göra för att lyckas i livet, som om vi alla vill lika.
Men det här är ju mitt liv, som ska levas av mig, och det fina i det hela är att nuet är mitt, jag kan välja vilket steg jag ska ta, jag kan välja vilken riktning jag vill, jag kan göra med mitt liv precis vad jag vill, som jag så ofta tjatar på mina barn, ”följ ditt hjärta, känns det bra så är det bra”, och vad vore jag om jag inte gjorde samma?
För, det är ju så, anser jag, att lyckas i livet och meningen med livet behöver inte vara något storslaget, eller att andas flest gånger, det är att hitta det där som ger ett lyckopirr i själen och som får en att dra efter andan. För mig är valet enkelt, jag fick äran att bli mamma till fem fantastiska barn, träffa världens finaste man, och med dem vill jag leva varje möjligt andetag, uppleva alla första gånger, sista gånger, alla fantastiska små enormt stora gånger, få finnas där med kärlek, närhet och trygghet, få ge en trygg och lugn start i livet helt enkelt.
Vi använder inte förskola, för, för mig, är det absolut största att ge och att få, är tiden med varandra, att alltid kunna finnas där för varandra, stora som små. Så vi är hemma i vår vanliga vardag, äger vår tid, plockar ägg hos hönsen och fodrar djur, bygger kojor och gungar upp till himlen, vi läser sagor och pussar godnatt, reder ut kaos, bråkas och blir sams, vi bekräftar känslor och tröstar, vi diskuterar framtidsplaner och tro och åsikter, delar andetag och drar dörrkarmsstreck, vi ser in i ögon och andas in varandras doft, vi tar oss an svårigheter hand i hand och tankar kärlek och starkhet famn i famn.
För någon annan kanske det inte låter som någon spännande lyckorusig vardag, men för mig är det den allra största livslycka, och om någon frågar om det finns något mer jag skulle vilja göra eller ändra på något i livet, så kan jag inte komma på någonting.
Även om vi får pussla med ekonomin så känner jag mig rikast i hela världen, som får vara i vår lilla extraordinära vardag med mina barn och man, i min mening med livet och livsrikedom som blir skatter i mitt livs minnesbank, där jag kan sitta sen och plocka bland skatterna och tänka tillbaka och minnas allt vi upplevde och genomlevde tillsammans.
Och även om jag inte kommer minnas allt så vet jag det här, att jag var där. Jag var med, jag fångade varje ögonblick i tiden, i vart och ett av de sprudlande barndomsstegen.